Välkommen till friheten
Den dagen som var så långt fram, som det kändes som att den aldrig skulle komma.
Äh, studenten, det är långt långt fram...Jag behöver inte ens tänka på det nu.
Men så slog det en för några veckor sen.. att faaan, det är ju för fan bara några veckor kvar.. snart tar jag studenten.
Det var dags att börja planera, fixa och dona. Bjuda människor, köpa kläder..
Så oj vad mycket det plötsligt blev, och full gång med allt.
Sen den stora dagen ännu närmre, sista veckan, dagarna innan.. så fattade man fortfarande inte att det var så jävla nära. Dagen innan, nej, jag fattade det inte. Sa till mina vänner "ses vi i skolan på måndag, 8.30?" För det kändes så enkelt, att bara gå dit, som vanligt..
Men så vaknade jag dagen efter.. 05.00 ringde klockan, och på mobilen står texten "det är en underbar dag", och OHJA, det var det..
Champangefrukost med klassen, sen ner på stan.
Inte förrän vi var på konserthusterassen och skulle springa ut, ut i FRIHETEN! Då, först då, förstod jag! Det här är slutet på 12 år av skola. 12 år av mitt liv ska bli något helt annat.
Känslan när vi sprang ut går inte att beskriva, kroppen skakade, tårarna tryckte, och glädjen sprudlade.
Sen var det dags att åka runt på lastbilflaket på stan, en helt obeskrivlig känsla, som ingen att förstå förrän man står där själv. Alla känslor kom ut, 12 år av evigt pluggande släpptes ut. Vi skrek och sjöng våran lycka för hela västerås, att möta människor blickar som stod och tittade på oss, som vinkade åt oss...jag kände mig som en vän till alla männsikor.
Sen hade min älskade bror kirrat en corvette cab -01 som jag fick åka hem i. Det var en spännande resa kan jag säga.. mätare som la av, min stol började plötsligt åka fram.. haha.. jordfel kallas det!:P
Ja, en helt obeskrivlig dag. Min mamma sa hur det rös i hennes och min mosters kropp, när jag och kusin kramades och sjöng att vi har tagit studenten.
Det ryser i min kropp, när jag tänker på vad jag lärt mig under mina skolår, hur jag utvecklats, coh vilken underbar framtid jag har att se fram emot.
Nu kan jag ägna mig åt det jag vill!
Välkommen till friheten!
Prestation, för vem?
Någon såg en när man sprang runt där i sitt lilla hjul, någon stannade hjulet och väckte en ur ens egna fullproppade värld. Världen där inget hanns med, världen där allt bara snurrar på och man glömmer sig själv.
Man ska hela tiden prestera, visa att man kan, att man är bra, att man vill och ger allt.
Man ska klara det där körkortet så snabbt och bra som möjligt, man pluggar som fan för att visa att man vill och kan. På praktiken ska man visa hur bra man är, hur bra man passar för yrket, och likadant på sommarjobbet. Man vill hela tiden visa att man är skitbra på det man gör.
"Vem är det du vill bevisa det för?, är det för mig?" säger mamma.
"Ja, och för pappa... jag känner sådan press inför att vara bra inför pappa hela tiden"
"Sanningen är att den enda du vill visa dig bra inför är dig själv, du vill bekräfta dig själv, och bevisa för dig själv. Inte för någon annan. Jag, pappa och resten tycker du är skitbra och duktig som du är"
Jo, så är det ju...
Men när man är inne i det här, man gör allt allt allt, och man planerar framåt hur mycket som helst, och när man sen tänker efter får man magknip för att man inte har tid med nånting. Kan inte ens planera in att ses med en kompis.
Man är på praktiken eller jobbet, sen hem, och antingen är det stallet, annars plugg eller teori eller övningsköra. Och även om man försökaer slappna av, så går det inte, för det snurrar i skallen.
Allt som ska hända framåt med student, körkort, jobb osv.. allt måste ju bli så bra, och hur ska det gå med ekonomin? och boende?
I veckan hade jag ont i kroppen, kände mig förkyld och frusen..mådde illa på mornarna.. trodde jag skulle bli sjuk.
men jag blev inte sjuk..
så väckte någon mig idag..."vad rödblossig du är om kinderna, är du stressad?"
"mjaa..."
"varför är du stressad?, tänk på dig själv"
Då brast det.. jag hade inget svar...
Kvällen slutade i mammas famn, och jag tvingades att bara göra ingenting..
Det som återstår nu är magsmärtan, och att lära mig att leva för dagen, och inte tänka på allt i framtiden.
För allt kommer lösa sig. Det gör det jämt.
Slog det slint?
Är det något sätt för er att söka bekräftelse, eftersom ingen av oss längre vill ha er. Eftersom vi får något och inte ni?
Tycker ni att det är tufft och ballt att bara vara så jävla äcklig?!
Nej, usch, fy och blä.. jag blir bara så jävla äcklad...
Men det är ditt val, om det är ditt sätt att gå vidare, att få bekräftelse (om man kan kalla det det) så fine, it's your life.
Egentligen bryr jag mig inte ett skit. Men trodde det inte om dig, trodde du var mognare än så. Och att skryta om det är bara ännu värre...
Ibland blir jag så förundrad. Att du, eller ni båda blivit så plötsligt förändrade.
Slog det slint i skallen på er när livet plötsligt förändrades?
Hoppet försvinner aldrig
Idag har jag varit duktig:) Har varit på spinning en timme med marika, och tusan så skönt det var.
Sitter hos mormor och morfar nu, eftersom det blev sent efter träning, och jag ska upp tidigt i morgon, och ändå vara i enköping, där dom bor. Smidigt:)
Praktiken är kul, börjar komma in i gänget med jobbarkompisarna! Humorn är liksom på samma nivå:P
Helgen blir det jobba, mindre lust, men det är bara två jobbhelger kvar i hummelsta nu, rätt skönt!:)
Men också trist att gå ifrån tjejerna, tycker så mycket om dom:)
Men sen är det nya tider, jobb på lasarettet osv.
På fredag kommer mycket troligen jacob och patrik till mig, ska bli riktigt kul. Kände ärligt talat inte alls för att umgås med några tjejkompisar. Killar är så mycket enklare.
Så vi ska grilla, om det är bra väder:) Och bara umgås.
Nej, ska nog kolla teve lite snart, och umgås med mormor å morfar. Har fått jättetuffa grejer från dom också, eftersom dom just flyttat:P
tror det går bra för brorsan, på tal om förra inlägget:P
och jag tycker så mycket om... å han den där gör mig glad.
men NEJ, hoppas INGET denna gång... inget inget inget.
För jag vet sen förut hur det blir då..
men tydligen lär man sig aldrig..?
Hoppet försvinner aldrig..
Det är vår tid nu
Tror nog att fröken Pettersson mår rätt bra ett tag, förutom all jävla trötthet, och alla jävla tankar som kommer nu innan studenten och allt.
Men annars så, man ska inte klaga. Det är ju i alla fall huvudet upp och fötterna ner, än så länge.. innan jag kollapsar av trötthet! hehe! Hoppas det inte går så långt.
Körkortet har jag förhoppningsvis i slutet av sommaren, eftersom intensivkurs och allt är bokat. Och ska jag vara ärlig, så är jag inte helt jävla värdelös på att köra heller;)
Praktiken är skitsoft, tur man har en handledare som man känner:P
Däremellan pluggar jag, och rider och lite sånt.
Jag skulle vilja sluta vara så beroende av planering, känns rätt sjukt att hela min sommar är planerad. Dock vet man inte vad som kommer hända under själva allting.. men ändå.
Samtidigt är det skönt med en trygghet, att alltid veta. Men får nöja mig med tryggheten jag får från min underbara familj, och det oslagbara vännerna.
Skulle skriva upp vilka jag ville bjuda på studenten.. först gick det trögt, men sen blev det hur många som helst.. kan inte bjuda fler nu, har inte ens bjudit alla jag ville:(
Men är ju i alla fall ett tecken på att det inte är brist på vänner här inte:)
Ringde också min bror idag:) Saknar honom redan. Honom kan ja tamefan prata om allt med, för vi är så jävla lika, så ingen förstår som han heller.
En front vi är sjukt lika på, är kärleksfronten. Vi tycker, tänker och känner lika.
Vi vill ha kärlek, men är rädda för att utsätta oss för den. Vi är osäkra på oss själva på just den fronten.
Vi har svårt att vara vän med ett ex, eller någon man träffat ett tag.
(och nu loggade han in på msn... tankeöverföring?:P) haha!
Men det jag skulle komma till.. är att både jag och han har fått lite kärlek på senaste tiden, och vi vill så gärna, men vågar inte riktigt ge allt. För vi är rädda...
Men pratade också med mamma om det här, och så sa jag att jag verkligen hoppas på det här nu, för både mig och richard. För det är VÅR tur nu..."ja, det är tid nu" sa mamma!
Så vi får hoppas. Jag ska hålla tummarna hårt, eller just det.. bara en tumme.. två betyder otur;P
Kärlek till er alla <3
Som ett vattenfall
Hur underbar denna person också än är, så håll i dig själv för fan, du vet ju hur det blir annars!!!
Men jaa.. jag känner mig själv.
Jag faller faller ner, som ett jävla vattenfall...
Det enda jag lär mig är att det finns kortare vägar upp sen, och tur är väl det=)
Nej, annars rullar det på. Inte så mycket plugg kvar, typ två uppgifter, sen är skolan FINITO!!:D
Sen jävlar är det intensivkurs å sen jobba:) ROLIGT!
Och tågluffning, och sen egen lägenhet... och sen honom, hoppas jag. Eller honom hoppas jag på tidigare.
Eller vad sa vi, INTE FALLA, nej.. just det!!
Haha! jaja, i morgon ska jag fira favorit-tess som fyller 18, och sen jobba!! sen panko hoppas jag!!:)
puss alla underbara människor
glöm inte att leva för dagen, njuta av det som är nu,och inte ta motgångar alltför hårt.
Det kommer aldrig bli inne
Ibland bara fortsätter man blogga, fast man vet att ingen läser, eller kanske gör någon det, men slänger aldrig in någon kommentar!? jaja, får väl hoppas att det jag skriver når ut till några människor i alla fall.
Nu är det en såndär period när det är fullt upp med allt igen. Praktik fyra veckor, plugg som ska göras kalrt under dessa veckor nu innan studenten, och körkortsteori som måste pluggas till. Fy satan.
Om man ändå bara kunde allt redan, allt med körkortet och allt. Om man bara föddes med alla dessa egenskaper, vanor och talanger. Jag vill bara kunna, utan att lära mig först.
Ibland så tappar jag liksom tron på mig själv, fast jag VET att jag också kommer få det där körkortet, så småningom, att dom andra också kämpat, som jag. Att jag inte är så korkad som jag ser ut.
Men ibland tvistar humöret. Jag får för mig att jag aldrig kommer få det där förbannade jävla körkortet, att jag inte kan någonting, och är värdelös på det mesta helt enkelt..
Men jag vet ju innerst inne att så är inte fallet.
Samtidigt så blir man dumvristig och försöker skylla andra att man blir bitter och inte tror på sig själv. Jag försöker få det till att min familj och mina vänner inte peppar mig tillräckligt, eller att de aldrig ger mig beröm. Jag tycker att jag behöver tjata till mig allt detta.
Men jag vet ju, jag vet så väl.. att det handlar om mig själv och min självkänsla. Jag kan inte begära av någon annan än mig själv att den ska bli bättre.
Men som jag tidigare skrivit i mina bloggar, så är självkänslan mycket mycket bättre. För oftast så tror jag ju på mig själv, den jag är, det jag vill och det jag gör.
Men så finns det faktiskt dom som inte kan ta det. Om jag till exempel sagt att jag är bra på något, eller att jag tycker att jag ser ganska bra ut, så får man höra "där kom självförtroendet fram", eller "du är så ego linn"...
??!?!?!?!?!!!?!?! tänker jag då... "ja, jo, men jag är ju snäll mot andra, jag trycker aldrig ner någon annan på grund av att jag har ett helt okej självförtroende, och jag tycker inte att jag är bättre människa än någon annan"
Jag blir så less på detta, det kan handla om en så enkel sak att man spelar ett spel, och jag blir glad för att jag vinner och utbrister "FAN VAD JAG ÄR BRA" eller "WHO IS THE BEST?!"
Liksom vinnarglädje ni vet, eller?
Ska man då få skit för det?
Först tar jag åt mig av dessa kommentarer jag får, när jag råkar säga något positivt om mig själv. Men efter lite funderande så inser jag, att detta handlar bara om dom andra. Har man så dåligt självförtroende så att man måste hacka ner på andra, så är det dom det är synd om.
Kan man inte le åt den som mår bra i sig själv, så kanske man ska försöka kolla tillbaka på sig själv till att börja med, och fråga sig varför man slår ner på den som tycker om sig själv.
Det jag undrar är, sen när det blev fel att berömma sig själv, ge sig själv positiv kredit, tycka att man är bra på något man gör.
Sen när blev det inne att hata sig själv?.........
...... Det kommer aldrig bli inne.
Du och Jag, Vi och Ni. Vi är hur underbara, vackra och hur härliga som helst!
Våran vardag är deras dröm
Men nu börjar man fatta, litegrann, att man är hemma på svensk mark igen.
*Jag kan gå ut i skogen var jag vill, utan att vara rädd att kliva på en mina.
*Jag får sova i värmen
*Jag får duscha varmt
*Det är dyrt att fika igen (där kostade en cappucino 10 kronor och en kulglass 5)
*Jag kan prata svenska i affärer
*Jag förstår pengarnas värde, och behöver inte räkna om varje gång jag handlat
*Jag får dricka alkohol igen, när jag vill:)
Och jag har lärt mig massor
*Jag ska försöka sluta gnälla för småsaker. Saker som att det är för varmt, att jag är fattig, att det är jobbigt att gå, att jag bränner mig på vattnet i duschen. Ja, sluta gnälla så jävla mycket över lag.
Du kan inte ana hur bra vi har det förrän du varit där. Dom hade gjort vadsomhelst för att bara ha ett kärleksproblem, eller att dom bara frös arslet av sig, eller att dom bara behövde gå en lång sträcka. Dom skulle göra mer än du kan tänka dig för att få gå till skolan i trygghet.
Våran vardag är långt ifrån verklighet för dom. Det vi ser på teve och läser i böcker är deras verklighet.
Hur man lever i ett land som ständigt blir drabbat av krig, som är så sönderskjutet att ingen ens orkar ta tag i att rusta upp det..
Befolkningen i Bosnien har tappat tron på en positiv framtid, och 90 % kan inte lita på någon annan människa.
Var tredje kvinna där får bröstcancer, och många får tigga till sig pengar om dagarna.
Det kommer ta 6 tusen år innan alla minor är borta, bara i Bosnien.
Våran vardag, är deras dröm.
Deras vardag, är vår mardröm.
Tjejer, vi gjorde det!
Jahaja, då åker man snart. På lördag gäller det. Samling vid bussen i Västerås 06.20. Sen bär det iväg till Arlanda, och för att därifrån ta flyget till Bosnien!
Ja, Bosnien? frågar många. Vad gör man där?
Jo, man åker dit med sin biståndsklass på praktik. Man kollar hur det fungerar med minröjningen, hälsar på gymnasieklasser, går på studiebesök och sånt! Jättespännande ska det bli!
Och oj vad tiden går fort. Om tre dagar åker vi, och för tre ÅR sen, så kändes det så långt hit, men tiden har gått så sjukt fort.
Studenten ja, den är ju också på gång. Dessa år har gått så sjukt fort, minns första dagen i ettan på gymnasiet som igår. Och då längtade man som tusan till studenten, men det var så långt dit, så man tänkte inte så mycket på det.
Men nu är vi här, cirka åtta skolveckor kvar. Sen är allt slut. Tänk att det ska komma en dag, då man aldrig aldrig mer ska gå till skolan. Man ska inte gå upp på morgonen med Jenny i västerås, för att sen gå ner tillsammans till skolan, där man ska få träffa alla sina underbara vänner, och det goa klassen.
Man förlorar liksom den tryggheten, läskigt men sant. Dessa tre åren har ju varit dom bästa i mitt liv, jag har växt något enormt, och har fått nya relationer som är oförglömliga.
Alla dessa människor jag lärt känna, är dom finaste människorna på denna jord!
Försöker föreställa mig, men det går inte riktigt att se klart. När vi står där, klassen tillsammans, och ska vilken sekund som helst springa ut, springa bort från skoltiden, bort från det liv vi haft under tre år tillsammans.
Jag bara känner hur kroppen kommer skaka, tårarna kommer rinna av sorg blandat med lycka. Hur jag kommer hålla mina vänner i handen, hårt som tusan, och säga "tjejer, VI GJORDE DET. FY FAN VAD VI ÄR BRA"
För vi är riktigt riktigt bra allihopa, alla motgångar vi tagit oss igenom, alla tunga dagar vi tagit emot varandra när vi faller. Men också alla dagar vi skrattat tillsammans, allt vi upplevt tillsammans.
Allt kommer bara snurra i skallen.
Allt jag lärt mig, allt allt allt.. ja finns inga ord. Men det kommer susa i skallen, tusan vilka underbara år egentligen.
Jag kan inte ens beskriva känslan nu, hur ska jag då kunna beskriva den dagen, själva studentdagen? Nej, jag tror det är en känsla som ingen ingen kan beskriva.
Jag har inte varit där än, men jag tror.
Jag vet inte heller hur jag någonsin ska kunna tacka alla mina underbara vänner. För allt ni gjort, för alla gånger ni tagit emot mig, för alla gånger jag fått luta mig i er famn när livet varit svårt.
För alla gånger ni offrat er tid, för att bry er om mig, för att lyssna på vad jag har att säga.
Ja, för att ni är mina vänner! NI ÄR DET FINASTE JAG HAR!
Och jag lovar, när någon av er inte orkar, orkar jag för fler!! <3
Ja, oj, mycket tankar nu, mycket som händer ett tag. Har verkligen ingen tid till övers, och har massor att tänka på. har inte ens fått ner hälften av allt som snurrar i skallen här nu:P haha!
usch, det tar kålen på en. Men ska bli skönt att åka bort ett par veckor, för att slippa tänka på allt här hemma. Ska verkligen försöka att bara vara DÄR. Och inte tänka på allt här hemma!!
Love always, your Linn!
Linn <3 Go Getters
Han är tamefan min stora idol:) "ses 3 maj i enköping" sa jag, han sa "det kommer nog bara vara du och jag där, ingen kommer komma".. :(... JODÅ!! klart vi kommer.
Fast är ju panko samma kväll, typiskt. Får se vilket det blir då!
Nej, lite smått seg är man idag, ska snart gå å möta Frida så jag får min snusdosa och min kamera (som för övrigt är CEPE och inte funkar alls) :(
Ikväll kommer nog tess, så blir det bara mys framför teven :) sån dag idag!
Han i glajjerna,det är peter:)
Påskhelgen
Igår vare påskfest hos moster, eller ja 40årsfest för hon blir snart gammal hon med;) Så jag åkte ut dit efter jag slutat jobbet vid 21.00. Var trevligt, men lite för lite hålligång tycker jag nog! haha!
Så sov jag kvar där och umgicks med den underbara familjen! (plus att min sanna var med) :D <3
Kanske måste det ta sin tid, det där extra för att det ska bli bra? Kanske måste det inte gå lika fort och kännas 100 procent bra direkt den här gången. Ser liksom hellre att han får den tiden, än att jag blir någon slags ersättare.
Men visst tär det lite på en, speciellt på mig som inte har tålamod för fem öre. Att det liksom ska gå så enkelt för dom andra, så superbra så himla snabbt. Att det ska kännas så rätt för alla, och dom blir lyckliga så snabbt:)
Nej, även om jag själv nånstans tror på det här, så är det liiite jobbigt med vissa dagars tvivel och förvirring. Men jag vet ju också att det kommer bli bra, allt blir bra tillsist:) Om jag själv nån gång kunde lära mig att hålla mig lite håradre i skinnet bara. Men jag gör framsteg:) Och som vi alla vet, man ska aldrig ångra något, för det tjänar ingenting till!
Nej, nu är det snart dags att sussa. I morgon vid 10 kommer brollorna åså är det trädgrådsröjning och lite påskkäk här hemma. Sen vid 14 ska jag in till enköping och träffa min kära vän annica:D Så ska vi fika lite och sen hem å ha myskväll:D Och rida ett par dagar. Kommer bli dundermysigt:)
PUSS
Rosen är lika röd som då
Varit hos pappa och gjort absolut ingenting, och sovit hos brollan inatt, för att nu ha åkt lastbil med honom idag.
Har haft kul och jättemysigt:) "Tippa i du" haha.. internhumor. Men det är en rolig gubbe på lantmännen som bara kan en mening:P haha!
Har också fått prata om vissa saker med brollan. Riktigt skönt, och han har rätt i, att ju mer man pratar om något som är jobbigt, ju lättare blir det att prata om det.
När man hör en persons namn, som är lite jobbigt att prata om, så kniper det till magen. Men sen fortsätter man småprata lite om personen, och tillsist lättar trycket, och man inser att det faktiskt inte var så jobbigt.
Men också att få höra vissa saker från dig, som den här personen sagt, får min skalle att vandra tusen varv på en sekund. Tankar kommer upp, minnen, tvivel.. och man bara undrar vad man känner egentligen? vad det beror på.
Jag vet inte vad jag helst vill att personen känner heller.
Jag svamlar, jag vet... men rent ut sagt, så vill vet jag inte om jag vill att en viss person ska sakna mig eller inte. Jag vet inte om jag vill att han tänker på mig, eller inte.
Jag vet inte ens hur jag själv vill förhålla mig till honom..
Jag tror jag vet vart jag har mina känslor, men ibland när vissa saker kommer på tal, så kommer gamla minnen upp. Som på något sätt lämnat ett spår i ens hjärta. Som man aldrig kommer glömma.
Liksom ärr efter ett sår, men också som en torkad ros, som än idag, är lika röd som då.
Det käraste jag har
Bästaste pappsen och hans prinsessa!
Mor och Dotra
Världens underbaraste syskon! Dom bästa jag har!
Marika och bror
Carolin Key <3
Jag och Gabbi
Jag och Tess
Snäckan och jag
Sandra och Jag
Jag och Jenny
MLI och jag
Jenkan och jag
Madde och jag
Peter i Go Getters är ju en viktigt del av livet, men all den underbara musiken!:)
Så är det
Helgen blev det jobba, söndagen var makalös. Sjukt mycket hela jävla tiden, så hann knappt andas. Alla var stressade och blev därmed irriterade och trötta! Usch! Var längesen det var så jäklarns mycket alltså.
Fredagen umgicks jag med underbara tess. Bjöd hem oss två till mammsen och bara mös. Riktigt skönt.
Efter jobbet på lördagen åkte vi ut till madde på lite fest. Trevligt!
Fredrik kom ju och pussade lite på mig också så! haha!
Nu är jag satans trött efter lite för lite sömn och den hårda dagen på jobbet idag. Men har sovit ett par timmar nu på dagen. Måste ta tag i at t diska å städa av lite här hemma nu! Mindre lust, men måste för fan göra lite nytta och inte sitta här och bli tjock!;)
Fredag är vi lediga, och sen är jag ledig i helgen. Fan så skönt.
Måste ta tag i träningen ordentligt nu också.
Tisdag och onsdag blir det träna i alla fall. Sen en dag i helgen förhoppningsvis!
Känner hur trött, seg å på dåligt humör jag blir när jag inte tränar! uschi!
Ska ta å skälla ut min korkade brorsa också när jag träffar eller pratar med honom nästa gång. Han är ju flör jävla korkad ibland. Respektlös om inte annat!
Killar i ett nötskal kanske?
Nej, disken väntar!
pusss
Dags att sluta gnälla
Och jag och Jenny fixade kaffe å lite digestive å satte oss ute i solen och bara njöt. Pratade om livets alla frågor, om allt som är svårt i livet, och om allt som är så fint i livet.
SKITMYSIGT! Älskar våren. Fan så mycket bättre man mår när våren kommer och solen skiner:)
Vi har bestämt oss nu, jag och min sambo! Det är dags att sluta gnälla, och istället se till allt det bra vi har. Finns så mycket människor som får gå igenom så mycket skit, som vi själva inte ens kan drömma om.
Själv gnäller man, säger att man hatar livet och sig själv över småsaker. När killen gjort slut, när man är osams med en vän eller mamma, när man fått IG på ett prov.. Då hatar man livet.
Men så får man tänka till lite, tänk dom som aldrig får ett Godkänt, som har föräldrar som faktiskt avlidit, som knappt har vänner, folk som bara får skit skit skit.
Här sitter jag, med bra betyg, underbar familj, underbara vänner, en fin lägenhet som jag delar med en fin vän. Och i söndags gnällde jag över ett misstag jag gjort på fyllan. Jag klagade över livet, för det lilla misstaget. FAN SÅ MAN ÄR!! Nej, nu är det NOG! Le istället åt det fina vi faktiskt har!!!
Har också hunnit plugga lite, och käkat fläskfilé å klyftpotatis!:)
I morgon är det sovmorgon för en gångs skull, superskönt. Sen är det bara klassråd, åså ska jag träna!
I helgen är det jobba som gäller, ingen lust alls faktiskt!:( Brukar kännas okej, men nu är jag så trött på det. Blä!
Skönt att jag inte ska vara kvar där i sommar ändå!
Får förhoppningsvis jobb på rehab på lasarettet i Enköping. Fan så skönt det vore:)
Nej, om man ska ta å lägga in bilder från mobilkameran å uppdatera bilddagboken kanske!!
Puss alla vårglada människor!:)
Det går inte att hindra känslor
Bestämmer mig i förtid för att ta allt som det kommer,
för att inte ha några förväntningar, för att ta det jävligt lugnt.
Men så kommer man till den där punkten där man blir så jävla svag rent ut sagt.
Den punkten, den stunden, när man når den där känslan man inte kan stoppa.
Hur gärna man än vill, så kan man inte hindra en känsla, få en känsla att utvecklas saktare än vad den gör.
Man hamnar liksom i ett läge, där man handlar mer än vad man tänker.
Man följer sitt hjärta mer än sin hjärna.
Men när nu detta händer, så är frågan hur rätt det är?
När man tidigare intalat sitt huvud att ta det lugnt, att inte vara framfusig, att låta saker
och ting växa fram, och sedan hamnar där när alla känslor bara faller över en.
Är tanken man hade när man faktiskt var i sinna sinnesfulla bruk den rätta?
Eller är känslan som väller över en, i en stund man verkligen älskar, den rätta? (när man inte tänker över huvudtaget)
För jag vet ju så väl hur det kan bli när man har för bråttom med allt.
Man hoppas, vill, tänker och gör. Så får man en del tillbaka, och det gör att man fortsätter ge.
Men så kommer smällen. Nej, det gick för fort, jag måste backa tillbaka, jag kan inte längre, jag var inte redo.
Och det är det jag är så förbannat rädd för.
Jag vill så gärna veta hur mycket man ska våga. Nånstans därinne så vill jag inte våga, för jag är som sagt rädd för smällen som faktiskt kan komma, som jag bara inte pallar en gång till just nu. Då går jag hellre och inte känner nånting ett tag till.
Men så småningom måste man våga låta sig känna, och jag tror jag vågar låta mig känna lite nu, för det är något som händer när jag är med honom. Något som är svårt att beskriva med ord, du vet, det är den där känslan jag pratade om, som bara faller över en, som faktiskt inte går att stoppa.
Det går inte att hindra känslor.
Största rädslan nu är om bara jag känner såhär, om det bara är mig känslorna väller över när vi är tillsammans.
Det känns som att vi är på samma plan, det gör det! Men jag måste erkänna att det finns en rädsla hos mig.
Och eftersom jag går och är rädd och inte vet nånting, så tar jag alla ord och uttryck tydligt, och granskar det.
Eller är det här bara en magkänsla, något som man känner för att man längtat efter känslan. Något man intalar sig själv att känna för att man vill? Eller är det äkta igen?
Jag vet inte jag.
När den rätta dyker upp säger hjärtat till,
då får huvudet säga vad det vill!
Changed Planes
Har blivit en del funderingar på vart man ska bo sen, ska jag bo kvar i lägenheten i västerås?
Vart ska jag jobba, vart vill jag jobba?
Så har tanken varit att jag själv ska bo kvar i Västerås efter studenten, helt själv, eftersom jenny flyttar till rhodos.
Och det har känts bra så mest hela tiden, men idag slog det mig.
Nej, jag vill tamefan inte bo kvar själv i västerås, långt från mina nära och kära, från MIN civilisation.
Jag vill faktiskt bo närmre min familj och vänner.
Så nu är det nya planer..
Nu ska jag bo i lägenheten juni ut, sen bo hemma hos pappa i juli och augusti (fast jag är bota nästan hela augusti på tågluffning), sen ska jag ha hittat en lägenhet som jag kan flytta in i i september. Och då ska den lägenheten vara i ENKÖPING! För det är där alla nära och kära bor. Tänk vad mysigt att bara kunna gå å träffa dom hur ofta jag vill. I västerås hade det blivit så jävla ensamt. Nej, fasen, det här känns som ett bra beslut.
Så ska börja leta lägenhet nu, så man kanske redan i juni vet att jag har en lägenhet som jag flyttar in i i september. Och leta jobb i Enköpingstrakterna.
Alla möjligheter finns, och jag ser inte något hinder alls för att det ska gå enligt mina planer.
Får jag inget jobb till en början, så har jag alltid mitt i hummelsta.
Gud, en sådan lättnad det är på hjärtat att ha bestämt detta. Bekymrerna blev så mycket mindre. Jag behöver inte fundera på hur en hyra ska betalas i till exempel Augusti när jag är borta oså.
Så, bara att komma ihåg att säga upp lägenheten i Västerås sista mars då!
PUSS
Våga vara rädd
När man en gång i sitt liv varit sådär fruktansvärt förälskad, så är man så rädd att inte kunna känna så igen.
Fast man någonstans därinne vet att man såklart kommer bli det.
Men man är rädd...
Också rädd för att VÅGA känna så igen, för att man tidigare blivit bränd.
Men man vill så himla gärna våga, man vill våga släppa.
Våga låta sig själv tillåta att det kan ta tid att få känslor att växa fram.
Våga låta sig själv att faktiskt känna efter, men också låta sig själv att faktiskt inte alltid veta vad man vill med allt, att inte alltid ha 100 procent koll på sina känslor.
För det har man tydligen inte alltid.
Och att veta vad fan man vill med allt, är inte lätt inte.
Men jag vet också, att en vacker dag, så kommer jag vet exakt vad jag vill!
/ Fröken Pettersson
Dolt nummer
Och jag vet nog vem det är, har känt det på mig, och finns vissa småsaker som antyder på det. Men mest handlar det om min intution. Men det mest störande är att personen ringer från just dolt nummer, för om det är den jag tror, så är det jävligt fegt, och jag undrar varför. Tror personen att jag inte skulle svara annars? Eller beror det på att det inte ska synas på min mobil vem som ringt?
hmpf. Ja, läser du, så kan du ju ringa igen, så får vi se om jag har rätt?:)
Idag var det i vilket fall underbart väder, så jag och jenny var glada:) har gått en promenad med hennes kompis hundar oså. Mysigt och skönt!:)
Hade också en kort dag i skolan, och fått reda på ett MVG i psykologi B och ett VG i estet:) NÖJD OCH GLAD:)
I morgon är det dagen jag aldrig gillat, men blir en mysig middag med singelvänner i alla fall. Så man slipper känna sig så ensam!:)
Fredag blir det utgång med Sandra D och Frida :D Ska bli riktigt roligt att ta upp kontakten med gamla vänner igen:)
Lördag blir det spakväll med Marika och Johanna, och sen till Jenkan och Simon på singstar-kväll:) hihi!
Söndag STUDENTplanering med nattis! hihi!
Och får inte glömma, den 26 februari är det 100dagarsfesten! WIHO! Sen är det bara hundra dagar kvar till studenten. Och FAN vad ni ska få höra, ettor och tvår.
SEN SÅ FINNS DET DOM SOM HAR, FLERA HUNDRA DAGAR KVAR!!
Mahahahahaha!;)
Nej, det var väl det. Vad ska man nu roa sig med när patrik åkt till träningen och jenny jobbar? haha!
so long suckers!
pussi
Mod
Så sa hon till mig att hon sagt upp kontakten med vissa, alltså människor som hon för tillfället inte orkade umgås med, som bara tog energi av henne.
Jag blev imponerad av hennes styrka, och började tänka på mig själv.
Just nu finns det ett par människor i mitt liv, som bara tar en massa energi från mig, som får mig att bli nedstämd, trött och arg. Varför kan jag då inte släppa taget om dessa människor om jag nu inte får ut något av att umgås, prata eller ens tänka på dessa personer?
Jo, jag är uppenbarligen en sån person som är otroligt rädd att förlora människorna omkring mig, rädd att inte vara omtyckt, och kanske handlar det om en rädsla för ensamhet.
Jag vill alltid minnas det fina hos människor, och ge alla en chans.
MEN, nu är det dags att tänka på mig själv. Jag måste också våga släppa taget om dessa personer som bara tar energi, ta mod hos mig själv och leva ett liv utan dom. I alla fall som det är nu, sen vet man aldrig vad som händer i framtiden.
Jag måste då lära mig att se det som en vinst på energi, istället för att se det som att jag förlorar något.
För även om jag släpper taget om dessa personer, så finns det hur många som helst i min omgivning som jag älskar, och som älskar mig.
För mig är mod att våga släppa taget och lita på sig själv.
Kortfattat så är det jag menar, att ibland måste vi se över våra relationer. Vi måste ta tag i det som ger oss magont, försöka utreda eventuella missförstånd.
Sen måste vi också tänka efter vad våra relationer ger oss, vad vi behöver och inte behöver. Dessa relationer som bara tar energi måste vi våga släppa och göra oss av med.
Det finns heller ingen anledning att försöka vara vän med någon som bara tar energi och beter sig illa. Hur mycket man än vill tro på en människans fina sidor, så är det inte värt det om man alltför sällan ser dessa sidor hos personen.
När vi vågar detta, så kan vi kalla oss själva riktigt modiga!
Jag ska bli modig! :)
