Det går inte att hindra känslor
Jag blir galen på mig själv.
Bestämmer mig i förtid för att ta allt som det kommer,
för att inte ha några förväntningar, för att ta det jävligt lugnt.
Men så kommer man till den där punkten där man blir så jävla svag rent ut sagt.
Den punkten, den stunden, när man når den där känslan man inte kan stoppa.
Hur gärna man än vill, så kan man inte hindra en känsla, få en känsla att utvecklas saktare än vad den gör.
Man hamnar liksom i ett läge, där man handlar mer än vad man tänker.
Man följer sitt hjärta mer än sin hjärna.
Men när nu detta händer, så är frågan hur rätt det är?
När man tidigare intalat sitt huvud att ta det lugnt, att inte vara framfusig, att låta saker
och ting växa fram, och sedan hamnar där när alla känslor bara faller över en.
Är tanken man hade när man faktiskt var i sinna sinnesfulla bruk den rätta?
Eller är känslan som väller över en, i en stund man verkligen älskar, den rätta? (när man inte tänker över huvudtaget)
För jag vet ju så väl hur det kan bli när man har för bråttom med allt.
Man hoppas, vill, tänker och gör. Så får man en del tillbaka, och det gör att man fortsätter ge.
Men så kommer smällen. Nej, det gick för fort, jag måste backa tillbaka, jag kan inte längre, jag var inte redo.
Och det är det jag är så förbannat rädd för.
Jag vill så gärna veta hur mycket man ska våga. Nånstans därinne så vill jag inte våga, för jag är som sagt rädd för smällen som faktiskt kan komma, som jag bara inte pallar en gång till just nu. Då går jag hellre och inte känner nånting ett tag till.
Men så småningom måste man våga låta sig känna, och jag tror jag vågar låta mig känna lite nu, för det är något som händer när jag är med honom. Något som är svårt att beskriva med ord, du vet, det är den där känslan jag pratade om, som bara faller över en, som faktiskt inte går att stoppa.
Det går inte att hindra känslor.
Största rädslan nu är om bara jag känner såhär, om det bara är mig känslorna väller över när vi är tillsammans.
Det känns som att vi är på samma plan, det gör det! Men jag måste erkänna att det finns en rädsla hos mig.
Och eftersom jag går och är rädd och inte vet nånting, så tar jag alla ord och uttryck tydligt, och granskar det.
Eller är det här bara en magkänsla, något som man känner för att man längtat efter känslan. Något man intalar sig själv att känna för att man vill? Eller är det äkta igen?
Jag vet inte jag.
När den rätta dyker upp säger hjärtat till,
då får huvudet säga vad det vill!
Bestämmer mig i förtid för att ta allt som det kommer,
för att inte ha några förväntningar, för att ta det jävligt lugnt.
Men så kommer man till den där punkten där man blir så jävla svag rent ut sagt.
Den punkten, den stunden, när man når den där känslan man inte kan stoppa.
Hur gärna man än vill, så kan man inte hindra en känsla, få en känsla att utvecklas saktare än vad den gör.
Man hamnar liksom i ett läge, där man handlar mer än vad man tänker.
Man följer sitt hjärta mer än sin hjärna.
Men när nu detta händer, så är frågan hur rätt det är?
När man tidigare intalat sitt huvud att ta det lugnt, att inte vara framfusig, att låta saker
och ting växa fram, och sedan hamnar där när alla känslor bara faller över en.
Är tanken man hade när man faktiskt var i sinna sinnesfulla bruk den rätta?
Eller är känslan som väller över en, i en stund man verkligen älskar, den rätta? (när man inte tänker över huvudtaget)
För jag vet ju så väl hur det kan bli när man har för bråttom med allt.
Man hoppas, vill, tänker och gör. Så får man en del tillbaka, och det gör att man fortsätter ge.
Men så kommer smällen. Nej, det gick för fort, jag måste backa tillbaka, jag kan inte längre, jag var inte redo.
Och det är det jag är så förbannat rädd för.
Jag vill så gärna veta hur mycket man ska våga. Nånstans därinne så vill jag inte våga, för jag är som sagt rädd för smällen som faktiskt kan komma, som jag bara inte pallar en gång till just nu. Då går jag hellre och inte känner nånting ett tag till.
Men så småningom måste man våga låta sig känna, och jag tror jag vågar låta mig känna lite nu, för det är något som händer när jag är med honom. Något som är svårt att beskriva med ord, du vet, det är den där känslan jag pratade om, som bara faller över en, som faktiskt inte går att stoppa.
Det går inte att hindra känslor.
Största rädslan nu är om bara jag känner såhär, om det bara är mig känslorna väller över när vi är tillsammans.
Det känns som att vi är på samma plan, det gör det! Men jag måste erkänna att det finns en rädsla hos mig.
Och eftersom jag går och är rädd och inte vet nånting, så tar jag alla ord och uttryck tydligt, och granskar det.
Eller är det här bara en magkänsla, något som man känner för att man längtat efter känslan. Något man intalar sig själv att känna för att man vill? Eller är det äkta igen?
Jag vet inte jag.
När den rätta dyker upp säger hjärtat till,
då får huvudet säga vad det vill!
Kommentarer
Trackback
