Det går inte att hindra känslor
Jag blir galen på mig själv.
Bestämmer mig i förtid för att ta allt som det kommer,
för att inte ha några förväntningar, för att ta det jävligt lugnt.
Men så kommer man till den där punkten där man blir så jävla svag rent ut sagt.
Den punkten, den stunden, när man når den där känslan man inte kan stoppa.
Hur gärna man än vill, så kan man inte hindra en känsla, få en känsla att utvecklas saktare än vad den gör.
Man hamnar liksom i ett läge, där man handlar mer än vad man tänker.
Man följer sitt hjärta mer än sin hjärna.
Men när nu detta händer, så är frågan hur rätt det är?
När man tidigare intalat sitt huvud att ta det lugnt, att inte vara framfusig, att låta saker
och ting växa fram, och sedan hamnar där när alla känslor bara faller över en.
Är tanken man hade när man faktiskt var i sinna sinnesfulla bruk den rätta?
Eller är känslan som väller över en, i en stund man verkligen älskar, den rätta? (när man inte tänker över huvudtaget)
För jag vet ju så väl hur det kan bli när man har för bråttom med allt.
Man hoppas, vill, tänker och gör. Så får man en del tillbaka, och det gör att man fortsätter ge.
Men så kommer smällen. Nej, det gick för fort, jag måste backa tillbaka, jag kan inte längre, jag var inte redo.
Och det är det jag är så förbannat rädd för.
Jag vill så gärna veta hur mycket man ska våga. Nånstans därinne så vill jag inte våga, för jag är som sagt rädd för smällen som faktiskt kan komma, som jag bara inte pallar en gång till just nu. Då går jag hellre och inte känner nånting ett tag till.
Men så småningom måste man våga låta sig känna, och jag tror jag vågar låta mig känna lite nu, för det är något som händer när jag är med honom. Något som är svårt att beskriva med ord, du vet, det är den där känslan jag pratade om, som bara faller över en, som faktiskt inte går att stoppa.
Det går inte att hindra känslor.
Största rädslan nu är om bara jag känner såhär, om det bara är mig känslorna väller över när vi är tillsammans.
Det känns som att vi är på samma plan, det gör det! Men jag måste erkänna att det finns en rädsla hos mig.
Och eftersom jag går och är rädd och inte vet nånting, så tar jag alla ord och uttryck tydligt, och granskar det.
Eller är det här bara en magkänsla, något som man känner för att man längtat efter känslan. Något man intalar sig själv att känna för att man vill? Eller är det äkta igen?
Jag vet inte jag.
När den rätta dyker upp säger hjärtat till,
då får huvudet säga vad det vill!
Bestämmer mig i förtid för att ta allt som det kommer,
för att inte ha några förväntningar, för att ta det jävligt lugnt.
Men så kommer man till den där punkten där man blir så jävla svag rent ut sagt.
Den punkten, den stunden, när man når den där känslan man inte kan stoppa.
Hur gärna man än vill, så kan man inte hindra en känsla, få en känsla att utvecklas saktare än vad den gör.
Man hamnar liksom i ett läge, där man handlar mer än vad man tänker.
Man följer sitt hjärta mer än sin hjärna.
Men när nu detta händer, så är frågan hur rätt det är?
När man tidigare intalat sitt huvud att ta det lugnt, att inte vara framfusig, att låta saker
och ting växa fram, och sedan hamnar där när alla känslor bara faller över en.
Är tanken man hade när man faktiskt var i sinna sinnesfulla bruk den rätta?
Eller är känslan som väller över en, i en stund man verkligen älskar, den rätta? (när man inte tänker över huvudtaget)
För jag vet ju så väl hur det kan bli när man har för bråttom med allt.
Man hoppas, vill, tänker och gör. Så får man en del tillbaka, och det gör att man fortsätter ge.
Men så kommer smällen. Nej, det gick för fort, jag måste backa tillbaka, jag kan inte längre, jag var inte redo.
Och det är det jag är så förbannat rädd för.
Jag vill så gärna veta hur mycket man ska våga. Nånstans därinne så vill jag inte våga, för jag är som sagt rädd för smällen som faktiskt kan komma, som jag bara inte pallar en gång till just nu. Då går jag hellre och inte känner nånting ett tag till.
Men så småningom måste man våga låta sig känna, och jag tror jag vågar låta mig känna lite nu, för det är något som händer när jag är med honom. Något som är svårt att beskriva med ord, du vet, det är den där känslan jag pratade om, som bara faller över en, som faktiskt inte går att stoppa.
Det går inte att hindra känslor.
Största rädslan nu är om bara jag känner såhär, om det bara är mig känslorna väller över när vi är tillsammans.
Det känns som att vi är på samma plan, det gör det! Men jag måste erkänna att det finns en rädsla hos mig.
Och eftersom jag går och är rädd och inte vet nånting, så tar jag alla ord och uttryck tydligt, och granskar det.
Eller är det här bara en magkänsla, något som man känner för att man längtat efter känslan. Något man intalar sig själv att känna för att man vill? Eller är det äkta igen?
Jag vet inte jag.
När den rätta dyker upp säger hjärtat till,
då får huvudet säga vad det vill!
Changed Planes
Äntligen har jag bestämt mig!
Har blivit en del funderingar på vart man ska bo sen, ska jag bo kvar i lägenheten i västerås?
Vart ska jag jobba, vart vill jag jobba?
Så har tanken varit att jag själv ska bo kvar i Västerås efter studenten, helt själv, eftersom jenny flyttar till rhodos.
Och det har känts bra så mest hela tiden, men idag slog det mig.
Nej, jag vill tamefan inte bo kvar själv i västerås, långt från mina nära och kära, från MIN civilisation.
Jag vill faktiskt bo närmre min familj och vänner.
Så nu är det nya planer..
Nu ska jag bo i lägenheten juni ut, sen bo hemma hos pappa i juli och augusti (fast jag är bota nästan hela augusti på tågluffning), sen ska jag ha hittat en lägenhet som jag kan flytta in i i september. Och då ska den lägenheten vara i ENKÖPING! För det är där alla nära och kära bor. Tänk vad mysigt att bara kunna gå å träffa dom hur ofta jag vill. I västerås hade det blivit så jävla ensamt. Nej, fasen, det här känns som ett bra beslut.
Så ska börja leta lägenhet nu, så man kanske redan i juni vet att jag har en lägenhet som jag flyttar in i i september. Och leta jobb i Enköpingstrakterna.
Alla möjligheter finns, och jag ser inte något hinder alls för att det ska gå enligt mina planer.
Får jag inget jobb till en början, så har jag alltid mitt i hummelsta.
Gud, en sådan lättnad det är på hjärtat att ha bestämt detta. Bekymrerna blev så mycket mindre. Jag behöver inte fundera på hur en hyra ska betalas i till exempel Augusti när jag är borta oså.
Så, bara att komma ihåg att säga upp lägenheten i Västerås sista mars då!
PUSS
Har blivit en del funderingar på vart man ska bo sen, ska jag bo kvar i lägenheten i västerås?
Vart ska jag jobba, vart vill jag jobba?
Så har tanken varit att jag själv ska bo kvar i Västerås efter studenten, helt själv, eftersom jenny flyttar till rhodos.
Och det har känts bra så mest hela tiden, men idag slog det mig.
Nej, jag vill tamefan inte bo kvar själv i västerås, långt från mina nära och kära, från MIN civilisation.
Jag vill faktiskt bo närmre min familj och vänner.
Så nu är det nya planer..
Nu ska jag bo i lägenheten juni ut, sen bo hemma hos pappa i juli och augusti (fast jag är bota nästan hela augusti på tågluffning), sen ska jag ha hittat en lägenhet som jag kan flytta in i i september. Och då ska den lägenheten vara i ENKÖPING! För det är där alla nära och kära bor. Tänk vad mysigt att bara kunna gå å träffa dom hur ofta jag vill. I västerås hade det blivit så jävla ensamt. Nej, fasen, det här känns som ett bra beslut.
Så ska börja leta lägenhet nu, så man kanske redan i juni vet att jag har en lägenhet som jag flyttar in i i september. Och leta jobb i Enköpingstrakterna.
Alla möjligheter finns, och jag ser inte något hinder alls för att det ska gå enligt mina planer.
Får jag inget jobb till en början, så har jag alltid mitt i hummelsta.
Gud, en sådan lättnad det är på hjärtat att ha bestämt detta. Bekymrerna blev så mycket mindre. Jag behöver inte fundera på hur en hyra ska betalas i till exempel Augusti när jag är borta oså.
Så, bara att komma ihåg att säga upp lägenheten i Västerås sista mars då!
PUSS
Våga vara rädd
Ibland är man rädd, rädd att inte få tillbaka en känsla som man haft tidigare.
När man en gång i sitt liv varit sådär fruktansvärt förälskad, så är man så rädd att inte kunna känna så igen.
Fast man någonstans därinne vet att man såklart kommer bli det.
Men man är rädd...
Också rädd för att VÅGA känna så igen, för att man tidigare blivit bränd.
Men man vill så himla gärna våga, man vill våga släppa.
Våga låta sig själv tillåta att det kan ta tid att få känslor att växa fram.
Våga låta sig själv att faktiskt känna efter, men också låta sig själv att faktiskt inte alltid veta vad man vill med allt, att inte alltid ha 100 procent koll på sina känslor.
För det har man tydligen inte alltid.
Och att veta vad fan man vill med allt, är inte lätt inte.
Men jag vet också, att en vacker dag, så kommer jag vet exakt vad jag vill!
/ Fröken Pettersson
När man en gång i sitt liv varit sådär fruktansvärt förälskad, så är man så rädd att inte kunna känna så igen.
Fast man någonstans därinne vet att man såklart kommer bli det.
Men man är rädd...
Också rädd för att VÅGA känna så igen, för att man tidigare blivit bränd.
Men man vill så himla gärna våga, man vill våga släppa.
Våga låta sig själv tillåta att det kan ta tid att få känslor att växa fram.
Våga låta sig själv att faktiskt känna efter, men också låta sig själv att faktiskt inte alltid veta vad man vill med allt, att inte alltid ha 100 procent koll på sina känslor.
För det har man tydligen inte alltid.
Och att veta vad fan man vill med allt, är inte lätt inte.
Men jag vet också, att en vacker dag, så kommer jag vet exakt vad jag vill!
/ Fröken Pettersson
Dolt nummer
Ibland känner jag bara på mig vissa saker. I detta fall är det en person som ringt mig typ tre gånger förut, och nu i torsdags eftermiddag, från dolt nummer.
Och jag vet nog vem det är, har känt det på mig, och finns vissa småsaker som antyder på det. Men mest handlar det om min intution. Men det mest störande är att personen ringer från just dolt nummer, för om det är den jag tror, så är det jävligt fegt, och jag undrar varför. Tror personen att jag inte skulle svara annars? Eller beror det på att det inte ska synas på min mobil vem som ringt?
hmpf. Ja, läser du, så kan du ju ringa igen, så får vi se om jag har rätt?:)
Idag var det i vilket fall underbart väder, så jag och jenny var glada:) har gått en promenad med hennes kompis hundar oså. Mysigt och skönt!:)
Hade också en kort dag i skolan, och fått reda på ett MVG i psykologi B och ett VG i estet:) NÖJD OCH GLAD:)
I morgon är det dagen jag aldrig gillat, men blir en mysig middag med singelvänner i alla fall. Så man slipper känna sig så ensam!:)
Fredag blir det utgång med Sandra D och Frida :D Ska bli riktigt roligt att ta upp kontakten med gamla vänner igen:)
Lördag blir det spakväll med Marika och Johanna, och sen till Jenkan och Simon på singstar-kväll:) hihi!
Söndag STUDENTplanering med nattis! hihi!
Och får inte glömma, den 26 februari är det 100dagarsfesten! WIHO! Sen är det bara hundra dagar kvar till studenten. Och FAN vad ni ska få höra, ettor och tvår.
SEN SÅ FINNS DET DOM SOM HAR, FLERA HUNDRA DAGAR KVAR!!
Mahahahahaha!;)
Nej, det var väl det. Vad ska man nu roa sig med när patrik åkt till träningen och jenny jobbar? haha!
so long suckers!
pussi
Och jag vet nog vem det är, har känt det på mig, och finns vissa småsaker som antyder på det. Men mest handlar det om min intution. Men det mest störande är att personen ringer från just dolt nummer, för om det är den jag tror, så är det jävligt fegt, och jag undrar varför. Tror personen att jag inte skulle svara annars? Eller beror det på att det inte ska synas på min mobil vem som ringt?
hmpf. Ja, läser du, så kan du ju ringa igen, så får vi se om jag har rätt?:)
Idag var det i vilket fall underbart väder, så jag och jenny var glada:) har gått en promenad med hennes kompis hundar oså. Mysigt och skönt!:)
Hade också en kort dag i skolan, och fått reda på ett MVG i psykologi B och ett VG i estet:) NÖJD OCH GLAD:)
I morgon är det dagen jag aldrig gillat, men blir en mysig middag med singelvänner i alla fall. Så man slipper känna sig så ensam!:)
Fredag blir det utgång med Sandra D och Frida :D Ska bli riktigt roligt att ta upp kontakten med gamla vänner igen:)
Lördag blir det spakväll med Marika och Johanna, och sen till Jenkan och Simon på singstar-kväll:) hihi!
Söndag STUDENTplanering med nattis! hihi!
Och får inte glömma, den 26 februari är det 100dagarsfesten! WIHO! Sen är det bara hundra dagar kvar till studenten. Och FAN vad ni ska få höra, ettor och tvår.
SEN SÅ FINNS DET DOM SOM HAR, FLERA HUNDRA DAGAR KVAR!!
Mahahahahaha!;)
Nej, det var väl det. Vad ska man nu roa sig med när patrik åkt till träningen och jenny jobbar? haha!
so long suckers!
pussi
Mod
Pratade med kära Nattis idag, riktigt skönt att få förstå saker och ting.
Så sa hon till mig att hon sagt upp kontakten med vissa, alltså människor som hon för tillfället inte orkade umgås med, som bara tog energi av henne.
Jag blev imponerad av hennes styrka, och började tänka på mig själv.
Just nu finns det ett par människor i mitt liv, som bara tar en massa energi från mig, som får mig att bli nedstämd, trött och arg. Varför kan jag då inte släppa taget om dessa människor om jag nu inte får ut något av att umgås, prata eller ens tänka på dessa personer?
Jo, jag är uppenbarligen en sån person som är otroligt rädd att förlora människorna omkring mig, rädd att inte vara omtyckt, och kanske handlar det om en rädsla för ensamhet.
Jag vill alltid minnas det fina hos människor, och ge alla en chans.
MEN, nu är det dags att tänka på mig själv. Jag måste också våga släppa taget om dessa personer som bara tar energi, ta mod hos mig själv och leva ett liv utan dom. I alla fall som det är nu, sen vet man aldrig vad som händer i framtiden.
Jag måste då lära mig att se det som en vinst på energi, istället för att se det som att jag förlorar något.
För även om jag släpper taget om dessa personer, så finns det hur många som helst i min omgivning som jag älskar, och som älskar mig.
För mig är mod att våga släppa taget och lita på sig själv.
Kortfattat så är det jag menar, att ibland måste vi se över våra relationer. Vi måste ta tag i det som ger oss magont, försöka utreda eventuella missförstånd.
Sen måste vi också tänka efter vad våra relationer ger oss, vad vi behöver och inte behöver. Dessa relationer som bara tar energi måste vi våga släppa och göra oss av med.
Det finns heller ingen anledning att försöka vara vän med någon som bara tar energi och beter sig illa. Hur mycket man än vill tro på en människans fina sidor, så är det inte värt det om man alltför sällan ser dessa sidor hos personen.
När vi vågar detta, så kan vi kalla oss själva riktigt modiga!
Jag ska bli modig! :)
Så sa hon till mig att hon sagt upp kontakten med vissa, alltså människor som hon för tillfället inte orkade umgås med, som bara tog energi av henne.
Jag blev imponerad av hennes styrka, och började tänka på mig själv.
Just nu finns det ett par människor i mitt liv, som bara tar en massa energi från mig, som får mig att bli nedstämd, trött och arg. Varför kan jag då inte släppa taget om dessa människor om jag nu inte får ut något av att umgås, prata eller ens tänka på dessa personer?
Jo, jag är uppenbarligen en sån person som är otroligt rädd att förlora människorna omkring mig, rädd att inte vara omtyckt, och kanske handlar det om en rädsla för ensamhet.
Jag vill alltid minnas det fina hos människor, och ge alla en chans.
MEN, nu är det dags att tänka på mig själv. Jag måste också våga släppa taget om dessa personer som bara tar energi, ta mod hos mig själv och leva ett liv utan dom. I alla fall som det är nu, sen vet man aldrig vad som händer i framtiden.
Jag måste då lära mig att se det som en vinst på energi, istället för att se det som att jag förlorar något.
För även om jag släpper taget om dessa personer, så finns det hur många som helst i min omgivning som jag älskar, och som älskar mig.
För mig är mod att våga släppa taget och lita på sig själv.
Kortfattat så är det jag menar, att ibland måste vi se över våra relationer. Vi måste ta tag i det som ger oss magont, försöka utreda eventuella missförstånd.
Sen måste vi också tänka efter vad våra relationer ger oss, vad vi behöver och inte behöver. Dessa relationer som bara tar energi måste vi våga släppa och göra oss av med.
Det finns heller ingen anledning att försöka vara vän med någon som bara tar energi och beter sig illa. Hur mycket man än vill tro på en människans fina sidor, så är det inte värt det om man alltför sällan ser dessa sidor hos personen.
När vi vågar detta, så kan vi kalla oss själva riktigt modiga!
Jag ska bli modig! :)
Håll huvudet högt
Jodå, jag mår bättre.
Har fått umgås med syskonen i helgen, och träffat pappa!:) skönt värre.
Och hunnit rida, skitkul:)
Skulle ju också ha träffat han som verkar vara en så fin kille, men blev inte så heller.
Men men.. allt har sin mening, fler chanser lär komma.
Trist bara att alla bara verkar vilja besöka mig på JOBBET! hehe suck! då har jag ju sällan tid att vara social:S
Och så fort jag kommer hem till Västerås, och sätter mig här i lägenheten. Så känner jag mig så fruktansvärt ensam! Why?
Är inte ensam alls, men ja ni vet.
Trött på singellivet som satan!! Men nej Linn, håll huvudet högt, tårarna inne, och tappa inte humöret.
Och Jenny börjar bli sjuk, å alla andra är på räddningstjänst i veckan. LÄMNA MIG INTE SJÄLV!! :(
over and out
Har fått umgås med syskonen i helgen, och träffat pappa!:) skönt värre.
Och hunnit rida, skitkul:)
Skulle ju också ha träffat han som verkar vara en så fin kille, men blev inte så heller.
Men men.. allt har sin mening, fler chanser lär komma.
Trist bara att alla bara verkar vilja besöka mig på JOBBET! hehe suck! då har jag ju sällan tid att vara social:S
Och så fort jag kommer hem till Västerås, och sätter mig här i lägenheten. Så känner jag mig så fruktansvärt ensam! Why?
Är inte ensam alls, men ja ni vet.
Trött på singellivet som satan!! Men nej Linn, håll huvudet högt, tårarna inne, och tappa inte humöret.
Och Jenny börjar bli sjuk, å alla andra är på räddningstjänst i veckan. LÄMNA MIG INTE SJÄLV!! :(
over and out
