lifeofLinn

Hemma från Bosnien & Hercegovina. Har nog inte riktigt landat än, hade en sån där konstig känsla igår, när man itne visste om man var glad eller ledsen liksom. Magen kändes konstig och allt var uppochner, skumt!

Men nu börjar man fatta, litegrann, att man är hemma på svensk mark igen.
*Jag kan gå ut i skogen var jag vill, utan att vara rädd att kliva på en mina.
*Jag får sova i värmen
*Jag får duscha varmt
*Det är dyrt att fika igen (där kostade en cappucino 10 kronor och en kulglass 5)
*Jag kan prata svenska i affärer
*Jag förstår pengarnas värde, och behöver inte räkna om varje gång jag handlat
*Jag får dricka alkohol igen, när jag vill:)

Och jag har lärt mig massor
*Jag ska försöka sluta gnälla för småsaker. Saker som att det är för varmt, att jag är fattig, att det är jobbigt att gå, att jag bränner mig på vattnet i duschen. Ja, sluta gnälla så jävla mycket över lag.
Du kan inte ana hur bra vi har det förrän du varit där. Dom hade gjort vadsomhelst för att bara ha ett kärleksproblem, eller att dom bara frös arslet av sig, eller att dom bara behövde gå en lång sträcka. Dom skulle göra mer än du kan tänka dig för att få gå till skolan i trygghet.
Våran vardag är långt ifrån verklighet för dom. Det vi ser på teve och läser i böcker är deras verklighet.
Hur man lever i ett land som ständigt blir drabbat av krig, som är så sönderskjutet att ingen ens orkar ta tag i att rusta upp det..

Befolkningen i Bosnien har tappat tron på en positiv framtid, och 90 % kan inte lita på någon annan människa.
Var tredje kvinna där får bröstcancer, och många får tigga till sig pengar om dagarna.
Det kommer ta 6 tusen år innan alla minor är borta, bara i Bosnien.


Våran vardag, är deras dröm.
Deras vardag, är vår mardröm.