Prestation, för vem?
Så var man där igen, tillfället då allt rinner över, då man stannar upp för en stund.
Någon såg en när man sprang runt där i sitt lilla hjul, någon stannade hjulet och väckte en ur ens egna fullproppade värld. Världen där inget hanns med, världen där allt bara snurrar på och man glömmer sig själv.
Man ska hela tiden prestera, visa att man kan, att man är bra, att man vill och ger allt.
Man ska klara det där körkortet så snabbt och bra som möjligt, man pluggar som fan för att visa att man vill och kan. På praktiken ska man visa hur bra man är, hur bra man passar för yrket, och likadant på sommarjobbet. Man vill hela tiden visa att man är skitbra på det man gör.
"Vem är det du vill bevisa det för?, är det för mig?" säger mamma.
"Ja, och för pappa... jag känner sådan press inför att vara bra inför pappa hela tiden"
"Sanningen är att den enda du vill visa dig bra inför är dig själv, du vill bekräfta dig själv, och bevisa för dig själv. Inte för någon annan. Jag, pappa och resten tycker du är skitbra och duktig som du är"
Jo, så är det ju...
Men när man är inne i det här, man gör allt allt allt, och man planerar framåt hur mycket som helst, och när man sen tänker efter får man magknip för att man inte har tid med nånting. Kan inte ens planera in att ses med en kompis.
Man är på praktiken eller jobbet, sen hem, och antingen är det stallet, annars plugg eller teori eller övningsköra. Och även om man försökaer slappna av, så går det inte, för det snurrar i skallen.
Allt som ska hända framåt med student, körkort, jobb osv.. allt måste ju bli så bra, och hur ska det gå med ekonomin? och boende?
I veckan hade jag ont i kroppen, kände mig förkyld och frusen..mådde illa på mornarna.. trodde jag skulle bli sjuk.
men jag blev inte sjuk..
så väckte någon mig idag..."vad rödblossig du är om kinderna, är du stressad?"
"mjaa..."
"varför är du stressad?, tänk på dig själv"
Då brast det.. jag hade inget svar...
Kvällen slutade i mammas famn, och jag tvingades att bara göra ingenting..
Det som återstår nu är magsmärtan, och att lära mig att leva för dagen, och inte tänka på allt i framtiden.
För allt kommer lösa sig. Det gör det jämt.
Någon såg en när man sprang runt där i sitt lilla hjul, någon stannade hjulet och väckte en ur ens egna fullproppade värld. Världen där inget hanns med, världen där allt bara snurrar på och man glömmer sig själv.
Man ska hela tiden prestera, visa att man kan, att man är bra, att man vill och ger allt.
Man ska klara det där körkortet så snabbt och bra som möjligt, man pluggar som fan för att visa att man vill och kan. På praktiken ska man visa hur bra man är, hur bra man passar för yrket, och likadant på sommarjobbet. Man vill hela tiden visa att man är skitbra på det man gör.
"Vem är det du vill bevisa det för?, är det för mig?" säger mamma.
"Ja, och för pappa... jag känner sådan press inför att vara bra inför pappa hela tiden"
"Sanningen är att den enda du vill visa dig bra inför är dig själv, du vill bekräfta dig själv, och bevisa för dig själv. Inte för någon annan. Jag, pappa och resten tycker du är skitbra och duktig som du är"
Jo, så är det ju...
Men när man är inne i det här, man gör allt allt allt, och man planerar framåt hur mycket som helst, och när man sen tänker efter får man magknip för att man inte har tid med nånting. Kan inte ens planera in att ses med en kompis.
Man är på praktiken eller jobbet, sen hem, och antingen är det stallet, annars plugg eller teori eller övningsköra. Och även om man försökaer slappna av, så går det inte, för det snurrar i skallen.
Allt som ska hända framåt med student, körkort, jobb osv.. allt måste ju bli så bra, och hur ska det gå med ekonomin? och boende?
I veckan hade jag ont i kroppen, kände mig förkyld och frusen..mådde illa på mornarna.. trodde jag skulle bli sjuk.
men jag blev inte sjuk..
så väckte någon mig idag..."vad rödblossig du är om kinderna, är du stressad?"
"mjaa..."
"varför är du stressad?, tänk på dig själv"
Då brast det.. jag hade inget svar...
Kvällen slutade i mammas famn, och jag tvingades att bara göra ingenting..
Det som återstår nu är magsmärtan, och att lära mig att leva för dagen, och inte tänka på allt i framtiden.
För allt kommer lösa sig. Det gör det jämt.
Kommentarer
Postat av: tessan!
Åh sweetheart. det är jobbigt att bara prestera hela tiden, bara göra sitt bästa och dessutom få ångest om man inte gjort sitt bästa. allt ska fixas och göras på det bästa sättet. annars blir man själv inge nöjd och man tror att ingen annan blir det heller. men det är faktiskt inte så. du ska kunna leva en vecka utan att göra ett jävla dugg, utan att nån ska komma och säga nånting om det. det är ditt liv och det ska du ta vara på! man måste andas och koppla av för att sedan ta en sak i taget om att det ska kunna fungera! stanna upp och koppla av ett tag. du har hela livet framför dig! allt behöver inte göras precis just nu!!! det här behöver både du och jag öva på, säkerligen flera flera andra!
jag älskar dig!!!
Trackback
