lifeofLinn

Jahaja, då åker man snart. På lördag gäller det. Samling vid bussen i Västerås 06.20. Sen bär det iväg till Arlanda, och för att därifrån ta flyget till Bosnien!
Ja, Bosnien? frågar många. Vad gör man där?
Jo, man åker dit med sin biståndsklass på praktik. Man kollar hur det fungerar med minröjningen, hälsar på gymnasieklasser, går på studiebesök och sånt! Jättespännande ska det bli!
Och oj vad tiden går fort. Om tre dagar åker vi, och för tre ÅR sen, så kändes det så långt hit, men tiden har gått så sjukt fort.

Studenten ja, den är ju också på gång. Dessa år har gått så sjukt fort, minns första dagen i ettan på gymnasiet som igår. Och då längtade man som tusan till studenten, men det var så långt dit, så man tänkte inte så mycket på det.
Men nu är vi här, cirka åtta skolveckor kvar. Sen är allt slut. Tänk att det ska komma en dag, då man aldrig aldrig mer ska gå till skolan. Man ska inte gå upp på morgonen med Jenny i västerås, för att sen gå ner tillsammans till skolan, där man ska få träffa alla sina underbara vänner, och det goa klassen.
Man förlorar liksom den tryggheten, läskigt men sant. Dessa tre åren har ju varit dom bästa i mitt liv, jag har växt något enormt, och har fått  nya relationer som är oförglömliga.
Alla dessa människor jag lärt känna, är dom finaste människorna på denna jord!

Försöker föreställa mig, men det går inte riktigt att se klart. När vi står där, klassen tillsammans, och ska vilken sekund som helst springa ut, springa bort från skoltiden, bort från det liv vi haft under tre år tillsammans.

Jag bara känner hur kroppen kommer skaka, tårarna kommer rinna av sorg blandat med lycka. Hur jag kommer hålla mina vänner i handen, hårt som tusan, och säga "tjejer, VI GJORDE DET. FY FAN VAD VI ÄR BRA"

För vi är riktigt riktigt bra allihopa, alla motgångar vi tagit oss igenom, alla tunga dagar vi tagit emot varandra när vi faller. Men också alla dagar vi skrattat tillsammans, allt vi upplevt tillsammans.

Allt kommer bara snurra i skallen.

Allt jag lärt mig, allt allt allt.. ja finns inga ord. Men det kommer susa i skallen, tusan vilka underbara år egentligen.

Jag kan inte ens beskriva känslan nu, hur ska jag då kunna beskriva den dagen, själva studentdagen? Nej, jag tror det är en känsla som ingen ingen kan beskriva.
Jag har inte varit där än, men jag tror.



Jag vet inte heller hur jag någonsin ska kunna tacka alla mina underbara vänner. För allt ni gjort, för alla gånger ni tagit emot mig, för alla gånger jag fått luta mig i er famn när livet varit svårt.
För alla gånger ni offrat er tid, för att bry er om mig, för att lyssna på vad jag har att säga.
Ja, för att ni är mina vänner! NI ÄR DET FINASTE JAG HAR!
Och jag lovar, när någon av er inte orkar, orkar jag för fler!! <3



Ja, oj, mycket tankar nu, mycket som händer ett tag. Har verkligen ingen tid till övers, och har massor att tänka på. har inte ens fått ner hälften av allt som snurrar i skallen här nu:P haha!
usch, det tar kålen på en. Men ska bli skönt att åka bort ett par veckor, för att slippa tänka på allt här hemma. Ska verkligen försöka att bara vara DÄR. Och inte tänka på allt här hemma!!


Love always, your Linn!