Prestation, för vem?
Någon såg en när man sprang runt där i sitt lilla hjul, någon stannade hjulet och väckte en ur ens egna fullproppade värld. Världen där inget hanns med, världen där allt bara snurrar på och man glömmer sig själv.
Man ska hela tiden prestera, visa att man kan, att man är bra, att man vill och ger allt.
Man ska klara det där körkortet så snabbt och bra som möjligt, man pluggar som fan för att visa att man vill och kan. På praktiken ska man visa hur bra man är, hur bra man passar för yrket, och likadant på sommarjobbet. Man vill hela tiden visa att man är skitbra på det man gör.
"Vem är det du vill bevisa det för?, är det för mig?" säger mamma.
"Ja, och för pappa... jag känner sådan press inför att vara bra inför pappa hela tiden"
"Sanningen är att den enda du vill visa dig bra inför är dig själv, du vill bekräfta dig själv, och bevisa för dig själv. Inte för någon annan. Jag, pappa och resten tycker du är skitbra och duktig som du är"
Jo, så är det ju...
Men när man är inne i det här, man gör allt allt allt, och man planerar framåt hur mycket som helst, och när man sen tänker efter får man magknip för att man inte har tid med nånting. Kan inte ens planera in att ses med en kompis.
Man är på praktiken eller jobbet, sen hem, och antingen är det stallet, annars plugg eller teori eller övningsköra. Och även om man försökaer slappna av, så går det inte, för det snurrar i skallen.
Allt som ska hända framåt med student, körkort, jobb osv.. allt måste ju bli så bra, och hur ska det gå med ekonomin? och boende?
I veckan hade jag ont i kroppen, kände mig förkyld och frusen..mådde illa på mornarna.. trodde jag skulle bli sjuk.
men jag blev inte sjuk..
så väckte någon mig idag..."vad rödblossig du är om kinderna, är du stressad?"
"mjaa..."
"varför är du stressad?, tänk på dig själv"
Då brast det.. jag hade inget svar...
Kvällen slutade i mammas famn, och jag tvingades att bara göra ingenting..
Det som återstår nu är magsmärtan, och att lära mig att leva för dagen, och inte tänka på allt i framtiden.
För allt kommer lösa sig. Det gör det jämt.
Slog det slint?
Är det något sätt för er att söka bekräftelse, eftersom ingen av oss längre vill ha er. Eftersom vi får något och inte ni?
Tycker ni att det är tufft och ballt att bara vara så jävla äcklig?!
Nej, usch, fy och blä.. jag blir bara så jävla äcklad...
Men det är ditt val, om det är ditt sätt att gå vidare, att få bekräftelse (om man kan kalla det det) så fine, it's your life.
Egentligen bryr jag mig inte ett skit. Men trodde det inte om dig, trodde du var mognare än så. Och att skryta om det är bara ännu värre...
Ibland blir jag så förundrad. Att du, eller ni båda blivit så plötsligt förändrade.
Slog det slint i skallen på er när livet plötsligt förändrades?
Hoppet försvinner aldrig
Idag har jag varit duktig:) Har varit på spinning en timme med marika, och tusan så skönt det var.
Sitter hos mormor och morfar nu, eftersom det blev sent efter träning, och jag ska upp tidigt i morgon, och ändå vara i enköping, där dom bor. Smidigt:)
Praktiken är kul, börjar komma in i gänget med jobbarkompisarna! Humorn är liksom på samma nivå:P
Helgen blir det jobba, mindre lust, men det är bara två jobbhelger kvar i hummelsta nu, rätt skönt!:)
Men också trist att gå ifrån tjejerna, tycker så mycket om dom:)
Men sen är det nya tider, jobb på lasarettet osv.
På fredag kommer mycket troligen jacob och patrik till mig, ska bli riktigt kul. Kände ärligt talat inte alls för att umgås med några tjejkompisar. Killar är så mycket enklare.
Så vi ska grilla, om det är bra väder:) Och bara umgås.
Nej, ska nog kolla teve lite snart, och umgås med mormor å morfar. Har fått jättetuffa grejer från dom också, eftersom dom just flyttat:P
tror det går bra för brorsan, på tal om förra inlägget:P
och jag tycker så mycket om... å han den där gör mig glad.
men NEJ, hoppas INGET denna gång... inget inget inget.
För jag vet sen förut hur det blir då..
men tydligen lär man sig aldrig..?
Hoppet försvinner aldrig..
Det är vår tid nu
Tror nog att fröken Pettersson mår rätt bra ett tag, förutom all jävla trötthet, och alla jävla tankar som kommer nu innan studenten och allt.
Men annars så, man ska inte klaga. Det är ju i alla fall huvudet upp och fötterna ner, än så länge.. innan jag kollapsar av trötthet! hehe! Hoppas det inte går så långt.
Körkortet har jag förhoppningsvis i slutet av sommaren, eftersom intensivkurs och allt är bokat. Och ska jag vara ärlig, så är jag inte helt jävla värdelös på att köra heller;)
Praktiken är skitsoft, tur man har en handledare som man känner:P
Däremellan pluggar jag, och rider och lite sånt.
Jag skulle vilja sluta vara så beroende av planering, känns rätt sjukt att hela min sommar är planerad. Dock vet man inte vad som kommer hända under själva allting.. men ändå.
Samtidigt är det skönt med en trygghet, att alltid veta. Men får nöja mig med tryggheten jag får från min underbara familj, och det oslagbara vännerna.
Skulle skriva upp vilka jag ville bjuda på studenten.. först gick det trögt, men sen blev det hur många som helst.. kan inte bjuda fler nu, har inte ens bjudit alla jag ville:(
Men är ju i alla fall ett tecken på att det inte är brist på vänner här inte:)
Ringde också min bror idag:) Saknar honom redan. Honom kan ja tamefan prata om allt med, för vi är så jävla lika, så ingen förstår som han heller.
En front vi är sjukt lika på, är kärleksfronten. Vi tycker, tänker och känner lika.
Vi vill ha kärlek, men är rädda för att utsätta oss för den. Vi är osäkra på oss själva på just den fronten.
Vi har svårt att vara vän med ett ex, eller någon man träffat ett tag.
(och nu loggade han in på msn... tankeöverföring?:P) haha!
Men det jag skulle komma till.. är att både jag och han har fått lite kärlek på senaste tiden, och vi vill så gärna, men vågar inte riktigt ge allt. För vi är rädda...
Men pratade också med mamma om det här, och så sa jag att jag verkligen hoppas på det här nu, för både mig och richard. För det är VÅR tur nu..."ja, det är tid nu" sa mamma!
Så vi får hoppas. Jag ska hålla tummarna hårt, eller just det.. bara en tumme.. två betyder otur;P
Kärlek till er alla <3
Som ett vattenfall
Hur underbar denna person också än är, så håll i dig själv för fan, du vet ju hur det blir annars!!!
Men jaa.. jag känner mig själv.
Jag faller faller ner, som ett jävla vattenfall...
Det enda jag lär mig är att det finns kortare vägar upp sen, och tur är väl det=)
Nej, annars rullar det på. Inte så mycket plugg kvar, typ två uppgifter, sen är skolan FINITO!!:D
Sen jävlar är det intensivkurs å sen jobba:) ROLIGT!
Och tågluffning, och sen egen lägenhet... och sen honom, hoppas jag. Eller honom hoppas jag på tidigare.
Eller vad sa vi, INTE FALLA, nej.. just det!!
Haha! jaja, i morgon ska jag fira favorit-tess som fyller 18, och sen jobba!! sen panko hoppas jag!!:)
puss alla underbara människor
glöm inte att leva för dagen, njuta av det som är nu,och inte ta motgångar alltför hårt.
