Det kommer aldrig bli inne
Ibland bara fortsätter man blogga, fast man vet att ingen läser, eller kanske gör någon det, men slänger aldrig in någon kommentar!? jaja, får väl hoppas att det jag skriver når ut till några människor i alla fall.
Nu är det en såndär period när det är fullt upp med allt igen. Praktik fyra veckor, plugg som ska göras kalrt under dessa veckor nu innan studenten, och körkortsteori som måste pluggas till. Fy satan.
Om man ändå bara kunde allt redan, allt med körkortet och allt. Om man bara föddes med alla dessa egenskaper, vanor och talanger. Jag vill bara kunna, utan att lära mig först.
Ibland så tappar jag liksom tron på mig själv, fast jag VET att jag också kommer få det där körkortet, så småningom, att dom andra också kämpat, som jag. Att jag inte är så korkad som jag ser ut.
Men ibland tvistar humöret. Jag får för mig att jag aldrig kommer få det där förbannade jävla körkortet, att jag inte kan någonting, och är värdelös på det mesta helt enkelt..
Men jag vet ju innerst inne att så är inte fallet.
Samtidigt så blir man dumvristig och försöker skylla andra att man blir bitter och inte tror på sig själv. Jag försöker få det till att min familj och mina vänner inte peppar mig tillräckligt, eller att de aldrig ger mig beröm. Jag tycker att jag behöver tjata till mig allt detta.
Men jag vet ju, jag vet så väl.. att det handlar om mig själv och min självkänsla. Jag kan inte begära av någon annan än mig själv att den ska bli bättre.
Men som jag tidigare skrivit i mina bloggar, så är självkänslan mycket mycket bättre. För oftast så tror jag ju på mig själv, den jag är, det jag vill och det jag gör.
Men så finns det faktiskt dom som inte kan ta det. Om jag till exempel sagt att jag är bra på något, eller att jag tycker att jag ser ganska bra ut, så får man höra "där kom självförtroendet fram", eller "du är så ego linn"...
??!?!?!?!?!!!?!?! tänker jag då... "ja, jo, men jag är ju snäll mot andra, jag trycker aldrig ner någon annan på grund av att jag har ett helt okej självförtroende, och jag tycker inte att jag är bättre människa än någon annan"
Jag blir så less på detta, det kan handla om en så enkel sak att man spelar ett spel, och jag blir glad för att jag vinner och utbrister "FAN VAD JAG ÄR BRA" eller "WHO IS THE BEST?!"
Liksom vinnarglädje ni vet, eller?
Ska man då få skit för det?
Först tar jag åt mig av dessa kommentarer jag får, när jag råkar säga något positivt om mig själv. Men efter lite funderande så inser jag, att detta handlar bara om dom andra. Har man så dåligt självförtroende så att man måste hacka ner på andra, så är det dom det är synd om.
Kan man inte le åt den som mår bra i sig själv, så kanske man ska försöka kolla tillbaka på sig själv till att börja med, och fråga sig varför man slår ner på den som tycker om sig själv.
Det jag undrar är, sen när det blev fel att berömma sig själv, ge sig själv positiv kredit, tycka att man är bra på något man gör.
Sen när blev det inne att hata sig själv?.........
...... Det kommer aldrig bli inne.
Du och Jag, Vi och Ni. Vi är hur underbara, vackra och hur härliga som helst!
Våran vardag är deras dröm
Men nu börjar man fatta, litegrann, att man är hemma på svensk mark igen.
*Jag kan gå ut i skogen var jag vill, utan att vara rädd att kliva på en mina.
*Jag får sova i värmen
*Jag får duscha varmt
*Det är dyrt att fika igen (där kostade en cappucino 10 kronor och en kulglass 5)
*Jag kan prata svenska i affärer
*Jag förstår pengarnas värde, och behöver inte räkna om varje gång jag handlat
*Jag får dricka alkohol igen, när jag vill:)
Och jag har lärt mig massor
*Jag ska försöka sluta gnälla för småsaker. Saker som att det är för varmt, att jag är fattig, att det är jobbigt att gå, att jag bränner mig på vattnet i duschen. Ja, sluta gnälla så jävla mycket över lag.
Du kan inte ana hur bra vi har det förrän du varit där. Dom hade gjort vadsomhelst för att bara ha ett kärleksproblem, eller att dom bara frös arslet av sig, eller att dom bara behövde gå en lång sträcka. Dom skulle göra mer än du kan tänka dig för att få gå till skolan i trygghet.
Våran vardag är långt ifrån verklighet för dom. Det vi ser på teve och läser i böcker är deras verklighet.
Hur man lever i ett land som ständigt blir drabbat av krig, som är så sönderskjutet att ingen ens orkar ta tag i att rusta upp det..
Befolkningen i Bosnien har tappat tron på en positiv framtid, och 90 % kan inte lita på någon annan människa.
Var tredje kvinna där får bröstcancer, och många får tigga till sig pengar om dagarna.
Det kommer ta 6 tusen år innan alla minor är borta, bara i Bosnien.
Våran vardag, är deras dröm.
Deras vardag, är vår mardröm.
Tjejer, vi gjorde det!
Jahaja, då åker man snart. På lördag gäller det. Samling vid bussen i Västerås 06.20. Sen bär det iväg till Arlanda, och för att därifrån ta flyget till Bosnien!
Ja, Bosnien? frågar många. Vad gör man där?
Jo, man åker dit med sin biståndsklass på praktik. Man kollar hur det fungerar med minröjningen, hälsar på gymnasieklasser, går på studiebesök och sånt! Jättespännande ska det bli!
Och oj vad tiden går fort. Om tre dagar åker vi, och för tre ÅR sen, så kändes det så långt hit, men tiden har gått så sjukt fort.
Studenten ja, den är ju också på gång. Dessa år har gått så sjukt fort, minns första dagen i ettan på gymnasiet som igår. Och då längtade man som tusan till studenten, men det var så långt dit, så man tänkte inte så mycket på det.
Men nu är vi här, cirka åtta skolveckor kvar. Sen är allt slut. Tänk att det ska komma en dag, då man aldrig aldrig mer ska gå till skolan. Man ska inte gå upp på morgonen med Jenny i västerås, för att sen gå ner tillsammans till skolan, där man ska få träffa alla sina underbara vänner, och det goa klassen.
Man förlorar liksom den tryggheten, läskigt men sant. Dessa tre åren har ju varit dom bästa i mitt liv, jag har växt något enormt, och har fått nya relationer som är oförglömliga.
Alla dessa människor jag lärt känna, är dom finaste människorna på denna jord!
Försöker föreställa mig, men det går inte riktigt att se klart. När vi står där, klassen tillsammans, och ska vilken sekund som helst springa ut, springa bort från skoltiden, bort från det liv vi haft under tre år tillsammans.
Jag bara känner hur kroppen kommer skaka, tårarna kommer rinna av sorg blandat med lycka. Hur jag kommer hålla mina vänner i handen, hårt som tusan, och säga "tjejer, VI GJORDE DET. FY FAN VAD VI ÄR BRA"
För vi är riktigt riktigt bra allihopa, alla motgångar vi tagit oss igenom, alla tunga dagar vi tagit emot varandra när vi faller. Men också alla dagar vi skrattat tillsammans, allt vi upplevt tillsammans.
Allt kommer bara snurra i skallen.
Allt jag lärt mig, allt allt allt.. ja finns inga ord. Men det kommer susa i skallen, tusan vilka underbara år egentligen.
Jag kan inte ens beskriva känslan nu, hur ska jag då kunna beskriva den dagen, själva studentdagen? Nej, jag tror det är en känsla som ingen ingen kan beskriva.
Jag har inte varit där än, men jag tror.
Jag vet inte heller hur jag någonsin ska kunna tacka alla mina underbara vänner. För allt ni gjort, för alla gånger ni tagit emot mig, för alla gånger jag fått luta mig i er famn när livet varit svårt.
För alla gånger ni offrat er tid, för att bry er om mig, för att lyssna på vad jag har att säga.
Ja, för att ni är mina vänner! NI ÄR DET FINASTE JAG HAR!
Och jag lovar, när någon av er inte orkar, orkar jag för fler!! <3
Ja, oj, mycket tankar nu, mycket som händer ett tag. Har verkligen ingen tid till övers, och har massor att tänka på. har inte ens fått ner hälften av allt som snurrar i skallen här nu:P haha!
usch, det tar kålen på en. Men ska bli skönt att åka bort ett par veckor, för att slippa tänka på allt här hemma. Ska verkligen försöka att bara vara DÄR. Och inte tänka på allt här hemma!!
Love always, your Linn!
