Chefsposition
Har efter tre år på gymnasiet märkt en viktig sak. På alla praktikplatser jag har, så är det skitsnack om chefen.
Alltid, och överallt. Spelar liksom ingen roll på vilken arbetsplats man är, eller vad man har för arbetsuppgifter.
Det är alltid klagomål på chefen. Kanske inte direkt till chefen, men snacket går på arbetsplatsen.
Man har inte bara märkt detta på sin praktikplats, utan man har hört från alla håll. Men varför blir det alltid så?
Förändras man som person när man får en chefsposition? För de flesta chefer är väl ändå valda, av folk som tycker personen skulle passa som chef.
Är det kanske svårt att hantera så många människors önskemål och funderingar?
Snacker är ofta att (med raka ord) "han/hon är en jävla översittare som inte vet ett skit egentligen, han/hon har ju aldrig befunnit sig alldeles för lite på arbetsplatsen för att förstå vad allt egentligen handlar om"
Man menar att chefer bara bestämmer utan att egentligen veta vad dom egentligen bestämmer. Att dom bara bryr sig om ekonomi, och inte ser personalen för dessa människor dom faktiskt är.
Det verkar som att man i chefsposition glömmer att människor har känslor, eller kanske tror sig veta, men när det blir för mycket känslor så kan man inte hantera det, och väljer den enklaste lösningen.
Det jag kan tycka många gånger, som det också sägs på arbetsplatser, är att chefen inte frågar vad personalen känner och vill, vad dom tycker och tänker. Utan bestämmer utifrån vad han själv tycker verkar bra, utirfån vad han själv vet (och det han vet, verkar ofta bara handla om ekonomi och företagande, och har läst alldeles för lite psykologi)
Som nu, på min praktik. Så fick personalen plöstligt veta att hela avdelningen ska läggas ner. VAD NU?
Efter sommaren ska man alltså splittra denna grupp av underbara människor, som ger år av sitt liv för att hjälpa andra människor. Denna avdelning har ofta överbeläggningar, och personalen är känd för att vara väldigt tajta och en väldigt bra arbetsgrupp. Dom har fått diplom för sin arbetsinats, för att sätta vårdtagaren i centrum etc.
Och detta har EN person bestämt, han har får massa andra förslag, men bestämmer själv slutändan, och sket i förslagen, och valde detta.
En kvinna på avdelningen sa "Det är en enda jävla man, som kommer å bara splittrar en hel stor familj. Han förstör min familj, mina systrar!"
Ja, fy fan. varför ska det vara såhär?
Har en termin kvar av mitt skolliv, å vill fan inte komma ut i ett arbetsliv om det ska vara på det här sättet.
När jag började gymnasiet så behövdes det folk i vården, och jag var säker på att få jobb efter skolan. Men nu är det en massa neddragningar och skit. FÖR ATT SPARA IN PENGAR!
Så man tycker att sättet att spara in pengar på är att dra ner på vårdpersonal?
Vad tycker egentligen svenska folket om detta?
Alltid, och överallt. Spelar liksom ingen roll på vilken arbetsplats man är, eller vad man har för arbetsuppgifter.
Det är alltid klagomål på chefen. Kanske inte direkt till chefen, men snacket går på arbetsplatsen.
Man har inte bara märkt detta på sin praktikplats, utan man har hört från alla håll. Men varför blir det alltid så?
Förändras man som person när man får en chefsposition? För de flesta chefer är väl ändå valda, av folk som tycker personen skulle passa som chef.
Är det kanske svårt att hantera så många människors önskemål och funderingar?
Snacker är ofta att (med raka ord) "han/hon är en jävla översittare som inte vet ett skit egentligen, han/hon har ju aldrig befunnit sig alldeles för lite på arbetsplatsen för att förstå vad allt egentligen handlar om"
Man menar att chefer bara bestämmer utan att egentligen veta vad dom egentligen bestämmer. Att dom bara bryr sig om ekonomi, och inte ser personalen för dessa människor dom faktiskt är.
Det verkar som att man i chefsposition glömmer att människor har känslor, eller kanske tror sig veta, men när det blir för mycket känslor så kan man inte hantera det, och väljer den enklaste lösningen.
Det jag kan tycka många gånger, som det också sägs på arbetsplatser, är att chefen inte frågar vad personalen känner och vill, vad dom tycker och tänker. Utan bestämmer utifrån vad han själv tycker verkar bra, utirfån vad han själv vet (och det han vet, verkar ofta bara handla om ekonomi och företagande, och har läst alldeles för lite psykologi)
Som nu, på min praktik. Så fick personalen plöstligt veta att hela avdelningen ska läggas ner. VAD NU?
Efter sommaren ska man alltså splittra denna grupp av underbara människor, som ger år av sitt liv för att hjälpa andra människor. Denna avdelning har ofta överbeläggningar, och personalen är känd för att vara väldigt tajta och en väldigt bra arbetsgrupp. Dom har fått diplom för sin arbetsinats, för att sätta vårdtagaren i centrum etc.
Och detta har EN person bestämt, han har får massa andra förslag, men bestämmer själv slutändan, och sket i förslagen, och valde detta.
En kvinna på avdelningen sa "Det är en enda jävla man, som kommer å bara splittrar en hel stor familj. Han förstör min familj, mina systrar!"
Ja, fy fan. varför ska det vara såhär?
Har en termin kvar av mitt skolliv, å vill fan inte komma ut i ett arbetsliv om det ska vara på det här sättet.
När jag började gymnasiet så behövdes det folk i vården, och jag var säker på att få jobb efter skolan. Men nu är det en massa neddragningar och skit. FÖR ATT SPARA IN PENGAR!
Så man tycker att sättet att spara in pengar på är att dra ner på vårdpersonal?
Vad tycker egentligen svenska folket om detta?
Kommentarer
Postat av: Madde
Heej! Haha, jo allts NU har hon ju fått fört sig att han ska klippas, han ser tydligen gräslig ut. Tkte de verkade lite onödigt ja med eftersom han ändp inte gör något med han. Men men, ja får pengar :P Just nu står han ju hos AnnaLena men kommer hem i morrn, för dom har fått låna en maxad b ponny till ungen som hon ska rida på. Så nu har hon väl börjat bry sig igen när ungen tkr de e så himla kul! haha!
Trackback
