Livet ställs på sin spets
Fick ett telefonsamtal från min mamma häromdagen, närmare bestämt i måndags förmiddag.
"Ville bara säga att Henke ligger på sjukhuset, han har fått hjärthinneinflammation"
"Aha..okej? men hur mår han?"
"Det är lugnt, han är väldigt trött.."
"Aha.. okej.."
"Kommer du ihåg att jag sa till honom igår när vi lämnade av honom, att han skulle ta det lugnt så han inte fick hjärthinneinflammation eller nåt, så fick han det!"..
Sen tog det bara några timmar!
Ja, min mamma har en förmåga att känna på sig saker och ting. Och min bror henrik har en förmåga att bara slappna av, han är den där "det löser sig" personen.
Efter att mamma ringt tog det ett tag innan jag fattade. Kompisarna frågade vad som hänt.. "Henke ligger på sjukhuset och har fått hjärthinneinflammation".
"Oj.."
Sen tänkte jag inte mer på det på ett tag, man fattade som sagt inte riktigt.
Sen kom jag hem, och senare ringde mamma igen och berättade att hon varit och hälsat på henrik, han hade sett väldigt trött och sliten ut.
Då sa hon också att han ligger på intensiven, och dom har ständig koll på honom och hans hjärta.
Tårarna tryckte lite under telefonsamtalet, fast jag grät inte, bara sådär, du vet, att det blir svårt att prata, man har en klump i halsen.
Men efteråt när jag satt vid datorn kände jag hur tårarna började rinna nerför kinderna. SHIT! SHIT SHIT SHIT!
DÅ fattade jag, fan vad rädd jag är. Fick ont i magen, mådde illa. Stortjöt. FAN!
Hjärthinneinflammation kan ju bli skitfarligt. Man började tänka på det värsta.
Snart står polisen utanför dörren.
Pratade med alla i familjen. Alla var låga, nervösa, oroliga, tårögda.
Kände mig så jävla hjälplös att sitta hemma i västerås, när han var i enköping. Ville bara åka med mamma till honom. Ville bara hålla hans hand. Fan.
Så tog bussen till honom igår. Mötte upp Marika.
Det är låg stämning överallt. Man är liksom i sin egna värld. Kändes som att hela Enköping var grått. Allt var grått.
Och jag lovar, det känns när en storebror, som alltid är så stark, ligger på en sjuksäng i sjukhuskläder med EKGpluppar och sånt på kroppen. Han fick inte ens resa sig ur sängen.
Och det gör ont att se hans flickvän såhär, men samtidigt så underbart att se deras starka kärlek.
Det ultimata paret.
Men nu är det på bättringsvägen, han får komma hem i morgon. Äntligen!
Men man får sig en tankeställare vid sånna här tillfällen. Allt ställs plötsligt på sin spets.
Man liksom springer runt i sitt jävla råtthjul till liv. Jobbar, pluggar, städar, gör allt som bara ska göras. Tänker att sånt här händer inte oss. I våran närvaro får man lite feber på sin höjd.
Men icke då. Nu var det dags att stanna upp för en stund. Tänka efter lite.
Vi i vår familj är som tur är redan väldigt värna om varandra, umgås, skrattar, ringer, kramas.
Men när sådant här händer så ställs mycket på prov.
Ensam stark, tillsammans starkare. Fasiken sån tur att vi har varandra.
Och fasiken vad jag älskar min familj! Där finns den starkaste kärleken.
"Ville bara säga att Henke ligger på sjukhuset, han har fått hjärthinneinflammation"
"Aha..okej? men hur mår han?"
"Det är lugnt, han är väldigt trött.."
"Aha.. okej.."
"Kommer du ihåg att jag sa till honom igår när vi lämnade av honom, att han skulle ta det lugnt så han inte fick hjärthinneinflammation eller nåt, så fick han det!"..
Sen tog det bara några timmar!
Ja, min mamma har en förmåga att känna på sig saker och ting. Och min bror henrik har en förmåga att bara slappna av, han är den där "det löser sig" personen.
Efter att mamma ringt tog det ett tag innan jag fattade. Kompisarna frågade vad som hänt.. "Henke ligger på sjukhuset och har fått hjärthinneinflammation".
"Oj.."
Sen tänkte jag inte mer på det på ett tag, man fattade som sagt inte riktigt.
Sen kom jag hem, och senare ringde mamma igen och berättade att hon varit och hälsat på henrik, han hade sett väldigt trött och sliten ut.
Då sa hon också att han ligger på intensiven, och dom har ständig koll på honom och hans hjärta.
Tårarna tryckte lite under telefonsamtalet, fast jag grät inte, bara sådär, du vet, att det blir svårt att prata, man har en klump i halsen.
Men efteråt när jag satt vid datorn kände jag hur tårarna började rinna nerför kinderna. SHIT! SHIT SHIT SHIT!
DÅ fattade jag, fan vad rädd jag är. Fick ont i magen, mådde illa. Stortjöt. FAN!
Hjärthinneinflammation kan ju bli skitfarligt. Man började tänka på det värsta.
Snart står polisen utanför dörren.
Pratade med alla i familjen. Alla var låga, nervösa, oroliga, tårögda.
Kände mig så jävla hjälplös att sitta hemma i västerås, när han var i enköping. Ville bara åka med mamma till honom. Ville bara hålla hans hand. Fan.
Så tog bussen till honom igår. Mötte upp Marika.
Det är låg stämning överallt. Man är liksom i sin egna värld. Kändes som att hela Enköping var grått. Allt var grått.
Och jag lovar, det känns när en storebror, som alltid är så stark, ligger på en sjuksäng i sjukhuskläder med EKGpluppar och sånt på kroppen. Han fick inte ens resa sig ur sängen.
Och det gör ont att se hans flickvän såhär, men samtidigt så underbart att se deras starka kärlek.
Det ultimata paret.
Men nu är det på bättringsvägen, han får komma hem i morgon. Äntligen!
Men man får sig en tankeställare vid sånna här tillfällen. Allt ställs plötsligt på sin spets.
Man liksom springer runt i sitt jävla råtthjul till liv. Jobbar, pluggar, städar, gör allt som bara ska göras. Tänker att sånt här händer inte oss. I våran närvaro får man lite feber på sin höjd.
Men icke då. Nu var det dags att stanna upp för en stund. Tänka efter lite.
Vi i vår familj är som tur är redan väldigt värna om varandra, umgås, skrattar, ringer, kramas.
Men när sådant här händer så ställs mycket på prov.
Ensam stark, tillsammans starkare. Fasiken sån tur att vi har varandra.
Och fasiken vad jag älskar min familj! Där finns den starkaste kärleken.
Kommentarer
Trackback
