När livet känns för svårt
Igår var det utgång för att fira min sambo Jenny. Alla var taggade, glada och på topphumör! Drog till Hampus och förfestade, där det var mycket folk! Trevligt!
Sen vidare ner på stan, och in på Silk. Oj satan vad folk det var där kan jag säga. Verkligen alla befann sig på slisk-silk.
Förutom vårat gäng av vänner (minst 15 pers), så var jonas, andreas, tobbe, agge, buss-jonas och folk där. Hela vänskapskretsen i västerås hade hittat dit.
Även om jag kände på mig att vissa människor skulle befinna sig där, och jag egentligen också ville det, så gick hjärtat i sjuhundraåttio när jag såg dom.
Men trots allt, så behvövdes denna kväll. Att få älta, prata, försöka förstå osv. Kanske kom man inte fram till så mycket vettigt, men saker och ting tog ett kliv över tröskeln jag så länge stampat på.
Jag fick kramen jag länge behövt, jag fick disskussionen jag behövde för att kunna släppa.
Jag fick gråta dom där tårarna jag så länge stängt inom mig, för saker jag inte velat erkänna för mig själv.
Även om allt igår ändå kändes åt helvete, även om livet just då var för svårt för mig, så mår jag bättre idag.
Inatt när jag kom hem, så trodde jag att jag skulle må skit idag, att min jul skulle bli hemsk.
Men när jag vaknade idag, så låg min bror i sängen bredvid, bara det gav mig trygghet.
Och idag inser jag vad den där helveteskvällen igår, faktiskt gav mig. Hur nödvändig den faktiskt var.
Det är svårt att släppa taget om vissa människor, dessa människor som gjort ett så stort intryck i ens liv. Dessa människor som man har minnen med, dessa människor som tillfälliga gäster tog en en extra kopp kaffe.
Man känner liksom ibland, att vissa människor är man inte riktigt klar med.
Men man kan uppenbarligen inte göra mer än att leva för stunden, vänta och se vad livet utvisar.
Kvällen igår hade jag ett tag väntat på, och den kom. Den kom...
Och jag förstår nu hur mycket jag uppskattar mina vänner, och att dom faktiskt uppskattar mig. För dessa fina människor dom är, för den människa jag är.
Hur hårt livet än ibland blir, så kommer alltid dom finns kvar. Dom kommer alltid stå vid min sida och hålla mig i handen. Hur mycket min kropp än skakar, så kommer dom stilla den.
Och jag ska göra detsamma för alla dom. Hålla deras hand, stötta dom i det dom gör, älska dom för att dom är det underbaraste som finns.
För att vi alltid finns för att kunna luta sig tillbaka emot, när livet känns för svårt.
Sen vidare ner på stan, och in på Silk. Oj satan vad folk det var där kan jag säga. Verkligen alla befann sig på slisk-silk.
Förutom vårat gäng av vänner (minst 15 pers), så var jonas, andreas, tobbe, agge, buss-jonas och folk där. Hela vänskapskretsen i västerås hade hittat dit.
Även om jag kände på mig att vissa människor skulle befinna sig där, och jag egentligen också ville det, så gick hjärtat i sjuhundraåttio när jag såg dom.
Men trots allt, så behvövdes denna kväll. Att få älta, prata, försöka förstå osv. Kanske kom man inte fram till så mycket vettigt, men saker och ting tog ett kliv över tröskeln jag så länge stampat på.
Jag fick kramen jag länge behövt, jag fick disskussionen jag behövde för att kunna släppa.
Jag fick gråta dom där tårarna jag så länge stängt inom mig, för saker jag inte velat erkänna för mig själv.
Även om allt igår ändå kändes åt helvete, även om livet just då var för svårt för mig, så mår jag bättre idag.
Inatt när jag kom hem, så trodde jag att jag skulle må skit idag, att min jul skulle bli hemsk.
Men när jag vaknade idag, så låg min bror i sängen bredvid, bara det gav mig trygghet.
Och idag inser jag vad den där helveteskvällen igår, faktiskt gav mig. Hur nödvändig den faktiskt var.
Det är svårt att släppa taget om vissa människor, dessa människor som gjort ett så stort intryck i ens liv. Dessa människor som man har minnen med, dessa människor som tillfälliga gäster tog en en extra kopp kaffe.
Man känner liksom ibland, att vissa människor är man inte riktigt klar med.
Men man kan uppenbarligen inte göra mer än att leva för stunden, vänta och se vad livet utvisar.
Kvällen igår hade jag ett tag väntat på, och den kom. Den kom...
Och jag förstår nu hur mycket jag uppskattar mina vänner, och att dom faktiskt uppskattar mig. För dessa fina människor dom är, för den människa jag är.
Hur hårt livet än ibland blir, så kommer alltid dom finns kvar. Dom kommer alltid stå vid min sida och hålla mig i handen. Hur mycket min kropp än skakar, så kommer dom stilla den.
Och jag ska göra detsamma för alla dom. Hålla deras hand, stötta dom i det dom gör, älska dom för att dom är det underbaraste som finns.
För att vi alltid finns för att kunna luta sig tillbaka emot, när livet känns för svårt.
Kommentarer
Trackback
