lifeofLinn

Jag vet inte längre, om jag vill bli din vän, eller om jag tycker det känns bäst såhär.
För visst saknar jag allt vi gjort tillsammans, alla dessa år.
Men just nu vet jag inte, för det gör så ont att se eller höra om dig.
Det känns som att jag är den enda av oss som faktiskt lider av det här, att det är såhär.
Du springer runt där i ditt himmelrike till liv, där du har allt du önskar.
Men jag vill inte vara den som är den,
Mitt liv är inget helvete, det är bra som det är. Men pusselbitar saknas, och delar av dig passar in i mitt pussel.
Men någon trasig kant på din pusselbit förstör allt. Den jävla kanten skaver i mig.

Kan inte någon bara väcka upp allas hjärnor?
Jag vill liksom inte vara den som är den.
Jag vill inte säga åt dig hur jag känner för allt det här, hur jag vill lösa saker och ting.
För jag vill inte vara den som är den.

Jag vill att du ska förstå, att du ska känna efter, vad det egentligen är värt.
Det är för mig en sorg, att du gör såhär. Att du inte verkar bry dig det minsta lilla.
Att du inte tycker vår vänskap är värd att lägga ner energi på.
Du har gjort ett val, visat vart du står. Men du knuffade mig utanför.
Är det din mening?
Isåfall är din mening mina tårar. För jag känner mig så in i helvetes utknuffad.
Fan, jag vill ju inte vara den som är den.



Tur att jag har en miljon andra vänner och familjen som alltid förstår.
Älskar er, you make my days.